Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 15 september - Aristide Briand. Av Gunnar Löwegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 GUNNAR LÖWEGREN
Men det är klart, lättförståeligt och format av en nnderbar
dialektiker. Hans oratoriska och parlamentariska framgångar
äro legio. De började på en fackföreningskongress i Marseille,
kulminerade en första gång under 1905 års debatter om
skilsmässa mellan stat och kyrka, där han fullt ut gav prov på sin
måttfullhet och lätthet att finna utvägar, samt ha för andra
gången kulminerat i hans olika stora fredstal i Geneve.
Genom sina taktiska och oratoriska gåvor är han en farlig
motståndare, även om han på senare år beflitat sig om att som
en gammal konseljpresident anstår icke uti offentlig debatt
angripa sina efterträdare. När helst en politisk situation varit
tilltrasslad och ingen bestämd partigruppering stått att
uppdriva, har Briand, mannen utan program, genom sin smidighet
varit en ovärderlig tillgång. Men så snart oklarheten börjat
skingras eller bestämda frågor pockat på bestämt och
omedelbart avgörande, har han ej längre räckt till, och själv
inseende detta, har han — dock ej under krigsåren — skyndat att
åstadkomma en kris eller dessförinnan inlägga om avsked.
Under franc-krisåren 1925—1926 visade han sig oförmögen att
finna en fast linje eller genomdriva en bärkraftig samling. Han
förbrukade den ene finansministern efter den andre, svängande
mellan olika system, själv utan något alls. Vid
underhandlingarna i Haag om Youngplanen var han, liksom vid
underhandlingarna om moratoriet i juli 1931 i Paris och London, icke
tillräckligt insatt i frågorna och sköts i bakgrunden av övriga
underhandlare. Särskilt hans vacklande hållning under åren
1925—26 har bidragit att sänka hans anseende som
konseljpresident.
Vad anmärkningarna mot Briands utrikespolitik beträffar
kan man ej bättre redogöra för dem än genom en kort
framställning av Franklin-Bouillons under åratal fullföljda kritik.
Senast i år har Franklin-Bouillon den 3 mars och 8 maj
sammanfattat denna.
Det är icke fredspolitiken han vill motarbeta.
Franklin-Bouillon tror icke på grundligheten och allvaret i Briands
åtgöranden. Han anser Briand lämna felaktiga redogörelser för
det verkliga läget och därigenom insöva allmänheten och på
sätt och vis föra den bakom ljuset. Han anser icke Locarno
vara ett steg mot samförstånd utan en anledning till
evinner-liga missförstånd. Han betraktar Kellogg-traktaten som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
