Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 15 september - Dagens frågor - Ådalsrapporten och åtalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 309
rörde från de nyssnämnda förutsättningarna för utredningen. Genom att
dessa icke tillräckligt beaktades kommo omdömena icke alltid att göra
kommissionens arbete full rättvisa, men det blev dock genom diskussionen
klargjort, att berättelsen trots sin grundläggande betydelse för varje
omdöme om Ådalshändelserna icke sade allt, som behövde sägas. Det låg, för
att taga ett exempel, utanför ramen för kommissionens uppgift att
diskutera landshövding Stenströms uppträdande och länsstyrelsens åtgärder
annat än i den mån dessa direkt inverkat på händelserna i Lunde. Då
landshövdingen icke personligen ingripit i dispositionerna därstädes, inskränkte sig
också kommissionen beträffande honom till uttalandet, att det kunnat
begäras att han närvarit på platsen för att bestämma om den rekvirerade
militärstyrkans användning. Vad som alldeles oberoende av denna fråga
måste bliva avgörande för den allmänna meningens — och, vågar man
hoppas, regeringens — uppfattning av hans verksamhet på sin post,
nämligen de vidunderliga uppträdena i Härnösand den 15 maj, blev visserligen
föremål för en i skonsamma ordalag hållen historik, men, som uttryckligen
betonades, enbart för fullständighetens skull och utan sammanhang med
den egentliga utredningsuppgiften. På liknande sätt beträffande kapten
Mesterton. Kommissionen hade icke att uppställa den fråga, som ur
samhällets synpunkt är den primära: har han löst sin uppgift eller ej?
Uppgiften var, som kommissionen i förbigående konstaterat, att skydda
»strejk-bry tärna» för övervåld, och detta, vilja vi tillägga, med minsta möjliga
vedervågande av den åt honom anförtrodda truppen. Frågan var icke
heller, vilken risk som för honom bort väga tyngre, den att hans eldkommando
skulle kräva dödsoffer, eller den att de närmaste ögonblicken skulle
medföra en massaker på hans folk. Frågan var för kommissionen blott den,
huruvida eldkommandot i det ögonblick det gavs objektivt sett var
nödvändigt eller ej. Svaret blev nekande. Det har av kritiken betecknats som
småaktig ef ter klokhet att så bedöma en situation, där avgörandet hängt på
sekunder. Man har då glömt, att kommissionen icke hade att fälla någon
dom utan att konstatera, huruvida själva förutsättningen förelåg för att
frågan skulle behöva dragas under domstols prövning. Var så fallet,
tillkom det från detta ögonblick endast krigsrätt att fastslå, om »nöden varit
sådan, att han svårligen kunnat sig besinna», eller ej; att kommissionen
själv anfört åtskilliga »subjektiva omständigheter (!), som kunna bidraga
att förklara kapten Mestertons handlingssätt», får icke förvilla
uppfattningen av uttalandets egentliga mening och räckvidd.
En starkt framträdande svaghet i utlåtandet är, att det fullständigt gått
förbi spörsmålet om den andel, den organiserade kommunismen häft i
oroligheternas framkallande. Den utsträckning, i vilken detta element förmått
att taga ledningen inom Ådalens arbetarvärld, var dock för alla så
påtaglig — man erinre sig blott det makabra skådespelet vid de dödades
begravning — att problemet icke gärna kunnat förbises, och en undersökning
därav måste bestämt sägas ha tillhört kommissionens uppgift enligt de
givna direktiven. Med blicken riktad på just det moment, som för
kommissionen själv varit hela utredningsarbetets springande punkt, måste man
ju säga sig, att en objektiv bedömning av faran för kapten Mestertons
trupp är omöjlig utan kännedom om de avsikter, som besjälat det fråm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
