Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 6 november - Den svenska penningkrisens historia. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKA PENNINGKRISENS HISTORIA 327
lunda blivit för litet värd i sitt eget land, jämfört med
utlandet, icke på något sätt därför att dess inhemska köpkraft
sjunkit, utan genom att alla andra länder ha haft ett så
våldsamt prisfall som de haft; d. v. s. deras penningenheter ha fått
sin inhemska köpkraft ännu starkare ökad. Sverige har fått
betala en del av sin relativa befrielse från lågkonjunkturen
med den disproportion mellan import och export som har
inträtt. Vid sitt gamla parivärde hade den svenska valutan sent
omsider kommit att skapa samma importpremie och
exportspärr som den engelska från början hade medfört.
Det egendomliga i läget var kanske mindre detta än att
situationen icke gav anledning till motåtgärder, i syfte att trycka
den inhemska prisnivån samt höja valutans både inhemska
köpkraft och utlandsvärdering. Den vanligaste åtgärden i
denna riktning utgör diskontostegring. Men sedan riksbanken
hade sänkt diskontot den 6 februari i år, höll centralbanken
det oförändrat ända till den 31 juli, då det visserligen höjdes
ganska starkt, från tre till fyra procent.
Förklaringen till dröjsmålet med diskontohöjningen var
tydligen en av de många oförutsebara händelserna i det senaste
årets ekonomiska historia, nämligen en inströmning av
utländska placeringar, huvudsakligen på kort sikt, i de svenska
privatbankerna, enligt några närmast från Tyskland, där man
ville undandraga sig de mångahanda restriktioner som lågo i
den .tyska finanspolitiken. På det sättet steg privatbankernas
synliga skuld till utlandet från 16,3 milj. i slutet av februari till
141,3 milj. i slutet av maj. Om detta icke inträffat, skulle det
nya läget i betalningsbalansen ha utlöst en starkare
utströmning av riksbankens utländska fordringar, dess »valutareserv»,
och förmodligen samtidigt ha drivit upp de utländska
växelkurserna; och motåtgärder hade då sannolikt icke uteblivit.
Nu inträffade ingenting av allt detta, ty ökningen i utländska
insättningar i de svenska privatbankerna finansierade i stället
importöverskottet. Det är också möjligt att riksbanken, även
om den genomskådade läget, skulle ha dragit sig för en
diskontostegring på våren, ty en sådan skulle ha kunnat locka
in ännu mer utländska placeringar på kort sikt och därför
ytterligare ha ökat lägets osäkerhet. Det är ej meningen med den
föreliggande uppsatsen att tala om vad som borde ha gjorts,
utan enbart att söka förklara vad som faktiskt inträffade; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
