Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 6 november - Den svenska penningkrisens historia. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SVENSKA PENNINGKRISENS HISTORIA 329
banken skulle då först ha fått sin utländska kredit, vilket med
det svenska näringslivets stora anseende i normala fall skulle
ha varit en lätt sak; guldpariteten skulle då omedelbart ha
återställts och förmodligen bevarats. De varaktiga
ändringarna i situationen skulle därefter ha genomförts ungefär så
som det skedde 1920—1923 och sannolikt med större lätthet än
då. Hittills har fackföreningarnas arbetslöshetsprocent ej
redovisats med mer än 20,2 procent (per 31 januari i år), medan den
förra gången gick upp över 35 procent och var alltför lågt
angiven vid denna siffra. Visserligen skulle det ha berott på
arbetarnas villighet att acceptera lönesänkningar, vid vilken
punkt arbetslöshetssiffran skulle ha stannat, och att den hade
stigit kan det ej vara tvivel om, ty den starka
diskontostegring som riksbanken hade måst genomföra skulle vid
oförändrade utländska växelkurser ha framkallat starka prisfall och
betydligt skärpt depressionen.
Om den gamla guldpariteten varit värd sådana uppoffringar
är en fråga som det ej tillhör min uppgift att här söka
besvara. Blott så mycket anser jag mig kunna säga, att det hade
varit bättre att ej gå ifrån guldmyntfoten i en kris utan i
stället på ett väsentligt senare stadium skriva ner kronans
guldvärde av fri vilja, om en nedskrivning hade befunnits vara den
bästa utvägen. Men det skall ej döljas att konung och riksdag
förmodligen skulle ha fått mycket svårt att bekväma sig till
en sådan politik, som aldrig kunde motiveras med något
nödtvång, enbart med ekonomiska lämplighetsskäl som
förmodligen ej skulle ha rätt uppfattats av dem som hade avgörandet
i sin hand. I alla händelser ville gudarna annorlunda.
Vad som i verkligheten inträffade var en regelrätt
»förtroendekris», för att använda det numera vanliga slagordet.
Den träffade först England, och den 20 september gick detta
land ifrån guldmyntfoten, av skäl som ej höra till den här
historien. Att misstron mot valutastabiliteten sedan fördes
över till Sverige kan ha berott på många positiva och berodde
faktiskt på vissa negativa anledningar.
Sveriges svårigheter med att hålla guldpariteten hade säkert
icke förbisetts. Det förhållandet att växelkursen på London i
Stockholm hela tiden hölls alldeles i närheten av pari ingav
förmodligen därnäst föreställningen om ett intimare samband
mellan engelskt och svenskt penningväsende än som åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
