Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 6 november - Den svenska penningkrisens historia. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
näring åt misstron mot möjligheten att bevara guldmyntfoten;
onekligen gav detta anledning till uttalanden som icke ha
verkat lyckligt efteråt. Men om ivern att i det längsta bevara
guldmyntfoten finns det intet tvivel. Det hade visserligen
sannolikt varit möjligt att fördröja sedlarnas oinlöslighet
ytterligare några dagar, fastän icke utan att bryta bl. a. mot den
meningslösa lagbestämmelsen om guldkassans minimum på 150
miljoner kronor. Men de engelska erfarenheterna visade hur
litet bevänt det var med reserver också av ganska stora mått,
när misstron mot valutans framtid ej kunde lugnas; och
begränsningarna i utflödet av guld och utländska valutor hade
med möda hållits nere genom stödköp på utländska börser, i
syfte att hindra nedgången i kronkursen där. Utan tillgång
till en ansenlig utländsk kredit var möjligheten att bevara
guldpariteten förmodligen obefintlig.
Så återkom alltså pappersmyntfoten, med en
regeringsförklaring om avsikten att använda den till att bevara kronans
inhemska köpkraft. Det måste ha betytt att motverka både
prisstegring och ytterligare prisfall, och den teoretiska
möjligheten härav är ganska given, men också de svårigheter ett
sådant program erbjuder; därtill kommer också ovissheten om
vad slags priser det är som skola läggas till grund vid
beräkning av prisstabilitet. Riksbanken hade redan efter utbrottet
av den engelska valutakrisen höjt diskontot från 4 till 5
procent och höjde det än en gång under den kritiska veckans lopp
till 6 procent samt en tredje gång, i samband med
oinlöslighetens införande, till 8 procent — en dubbelt så hög nivå som
hade gällt en vecka tidigare. Det var en varningssignal av
enastående mått, ty så högt har diskontot aldrig förut varit i
Sverige; och samtidigt var det uttryck för uppfattningen att
penningvärdeförsämring var den fara som framför andra
måste mötas.
Men vad som sedan har inträffat hör till den nya svenska
pappersmyntfotens historia, och det faller därför utanför
ämnet för denna uppsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
