Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 6 november - Dagens frågor - Den manchuriska frågan och Nationernas Förbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 DAGENS FKÅGOR
mot lokala bandithopar. Generalguvernören Chang Hiie-liangs personliga
lösöre expedierades per järnväg till Tientsin, och man lär ha låtit honom
förstå, att hans återresa till Mukden vore »icke-önskvärd». Ifrån
avlägsnare delar av Manchuriet kommo budskap om misstänkta
»frihetsrörelser» utan att det dock blev klart, huruvida japaner eller ryssar stodo
bakom dessa nya orosmoment, och från andra sidan gränsen mot
Sovjetryssland förspordes en dock med det snaraste dementerad militär
livaktighet.
Utrymmet förbjuder det ai j ref er a t av de besvärliga och långt utdragna
förhandlingarna vid Nationernas förbunds nya rådssammanträde, vid
vilket den förut som ordförande fungerande ordföranden Lerroux ersatts
med forlikningsspecialisten Briand. Denne gjorde övermänskliga men
fruktlösa ansträngningar att kompromissa ihop en avspänningsresolution,
som skulle kunna biträdas även av Japan. Han hade emellertid under
förhandlingarna den glädjen att få som rådgivande »observatör» hälsa ett
amerikanskt regeringsombud, Prentiss Gilbert, en händelse, som måste
anses i hög grad främja förbundets prestige och som från Washington
motiverades med att även Kelloggpakten berördes av tvisten. I Tokyo
sökte man i det längsta hålla amerikanaren utanför det hela men fick till
sist finna sig i att mannen fick sitta vid rådsbordet med den begränsade
befogenhet, som hans fullmakt innebar. Hans närvaro torde i alla
händelser ha ökat rådets påtryckningsmöjligheter, och japanska regeringen
tyckes ha funnit lämpligt att något dämpa sina generalers nit.
Bombkastningarna från luften upphörde, och en del av det först ockuperade
området utrymdes. För vanliga utomstående iakttagare ha dessa
bombkastningar tett sig förvillande lika en gången tids krigsåtgärder, men japanska
regeringen har försäkrat, att ej ens någon krigsfara förelegat och att brott
mot Kelloggpakten på sin höjd förekommit från Kinas sida, nämligen i
form av regeringsuppmuntrad bojkott mot japanska varor och mindre
fredligt bemötande av enstaka civila japaner på kinesiskt område.
Den långa rådsresolutionen, antagen med alla röster mot Japans,
konstaterar, att Japan förklarat sig ej ha några territoriella utvidgningssyften
i Manchuriet, uppfordrar Japan att genast påbörja och sedan progressivt
fortsätta utrymningen av allt manchuriskt område utanför järnvägszonen
samt riktar till Kina en motsvarande anmodan att skydda i Manchuriet
boende japaner till liv och egendom. Utrymningen borde vara slutförd till
början av nästa rådssession, den 16 november, och båda de tvistande
regeringarna anmanas att, sedan utrymningen verkställts, öppna direkta
förhandlingar om alla svävande tvistefrågor, de som gälla manchuriska
järnvägen däri inbegripna. De tillrådas även att tillsätta en
»försoningskommission» eller liknande permanent institution, och rådet förbehåller sig att
vid nästa session »skrida till ny undersökning av läget». I Japans
motförslag talades om fem punkter, som redan före de direkta
förhandlingarnas vidtagande borde klareras, och enligt den femte av dessa skulle Kina
förbinda sig att »respektera Japans fördragsrättigheter i Manchuriet», ett
uttryck om vars räckvidd Japan vägrade att lämna rådet närmare
upplysningar, enär det uteslutande folie inom de direkta kinesisk-japanska
förhandlingarnas område. Japan avvisade dygdigt alla misstankar om att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
