Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 17 december - Englands val. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 GEORG ANDRÉN
företagas, förrän budgetsfrågorna fått sin lösning och de nya
röstlängderna blivit färdiga (15 okt.). I sitt radiotal den 25 aug.
hade också MacDonald förklarat, att de kommande valen icke
skulle utkämpas av den sittande regeringen. Från början hade
upplösningshotet framställts från socialdemokratiskt håll,
framför allt från det skotska partiorganet Forward, som genom en
upplösning trodde sig kunna göra rent bord med det
förhatliga sociala besparingsprogrammet. I England som
annorstädes finns det borgerliga defaitister, som utså pessimism och
sålunda förbereda nederlag. Inom det konservativa partiet
skulle denna misströstan snart vika, icke minst under intryck
av Churchills segervisshet och vältalighet, Eedan den 8 sept.
framställer Churchill upplösningskravet i underhuset och den
29 sept. med ännu större styrka vid ett massmöte i Liverpool.
För de ekonomiska frågornas lösning kräver han en
handlingskraftig regering, en regering med »a purpose and a plan», samt
ett handlingsdugligt parlament och han ifrågasätter starkt, om
Englands regering och parlament uppfylla dessa krav. »Act
or go» är hans paroll till underhuset. En annan ledande
konservativ, Samuel Hoare, kunde också i ett brev till sin valkrets
i mitten av sept. fastslå, att arbetarepartiet felbedömt det
engelska folkets kynne, när det trott, att den nationella
regeringens finanspolitik skulle förkastas av valmanskåren.
Liberalerna under Lloyd George och Herbert Samuel ville
emellertid icke höra talas om upplösning och nyval. Mot de
konservativa kraven på en säker regeringsmajoritet, en stark
regering och fria händer i tullfrågan, framhöllo de, att
de allvarliga tiderna icke inbjödo till valstrider och att det
osäkra penningvärdet gjorde en tulldiskussion meningslös. Den
sistnämnda synpunkten framfördes särskilt av J. M. Keynes
och underströks sedan av Lloyd George. Kanske hade man på
liberalt håll dessutom dåligt samvete (efter de sista årens stöd
åt arbetarregeringens politik) och dåliga valfonder (efter den
stora ansträngningen 1929). Morning Post skrev hånfullt (3/±o),
att oppositionsledarna icke vågade gå till underhuset och
liberalerna icke till valmanskåren. Till sist anslöt sig emellertid
MacDonald till de konservativas uppfattning, sedan Thomas och
Snowden redan hade uttalat sig i samma riktning, och
utverkade av konungen rätt att upplösa underhuset. Från sitt
sjukläger sände Lloyd George en bannbulla mot liberalerna i mini-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
