- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugoförsta årgången. 1931 /
384

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 17 december - Ariel och Caliban. Några reflexioner kring kultur och kulturdebatt. Av Elmo Lindholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

384 ELMO LINDHOLM

Dessa uppblåsta narrar tro i sin självförgudning, om de nu
tillåta oss använda ett så idealistiskt ord, att de ha funnit
något för människorna nytt och förut okänt. De representera en
förut oanad livskänsla, älska att kalla sig unga hedningar och
äro som unga hjortar på bergen, lör att använda Höga visans
ordval. De kalla sig sunda och primitiva och hävda under en
ström av floskler, att mänsklig harmoni är otänkbar utan ett
ohämmat tillfredsställande av primitiva drifters krav, att det
för sådana moderna människor som dem är av föga vikt att
åstadkomma resultat av större eller mindre kulturellt värde
utan det för dem viktigaste är att tillvaron som sådan utlöser
känslor av tillfredsställelse och njutning. Det är nutidens
Caliban, som uppträder på scenen, uppiffad i den allra
modernaste konfektionselegans med ett »lev-livet-levande» på
läpparna mot oss stackare, som i all enkelhet hållit före, att en
människa, om han vill förtjäna detta namn, blott kan känna
tillfredsställelse genom att skapa eller vidmakthålla kulturella
värden.

Det skulle vara en kostlig syn att se, hur en rejäl svensk
bonde eller arbetare skulle reagera, om han komme i närmare
kontakt med »den nya livskänslans» unga profeter och deraS
ordsvammel, som väcker sensationer av unken kammarluft,
blandad med dofterna från någon av storstadens danssalonger.
Vi våga tio mot ett på att han i sin sunda livsglädjes namn
skulle skratta dem rakt upp i ansiktet och börja tala om folk,
som intet nyttigt arbete uträtta. Tyvärr för uppfinnarna är
den nya livskänslan ungefär lika gammal som mänsklig
tillvaro, och varje normal människa förstår vad den är. Den
fanns som levnadsnorm för de grupper i Judalandet, som
hyllade satsen: låtom oss ata och dricka, ty i morgon skola vi dö.
Den fanns hos greken Anakreon, hos romaren Catullus, den
blomstrade under medeltiden hos Abélard; vi märka, hur den
satte Augustinus’ hand och själ i darrning, då han nedskrev
sina Confessiones. Men de, som mänskligheten hyllar som
kulturens stormän, funno, att det finns en högre livsglädje och
befriande njutning: att behärska den primitiva livskänslan och
ej vara dess träl.

Vi betvivla icke ett ögonblick, att känslan av frihet från allt,
som kan hämma drifterna, ar för de unga profeterna ytterst
behaglig och angenäm, vilket de icke underlåta att med gym-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 27 01:21:21 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1931/0388.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free