Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 17 december - Ariel och Caliban. Några reflexioner kring kultur och kulturdebatt. Av Elmo Lindholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARIEL OCH CALIBAN 387
»du skall älska din nästa som dig själv» att lysa över vägen till
framåtskridande. Om jag i min medmänniska icke ser en
varelse, som är delaktig av en liten gnista av den gudomliga
elden och som därigenom har ett självständigt värde, utan om
jag i henne blott ser ett högt utvecklat djur, då är all altruism
och människokärlek omotiverad. Jag kan stundom i eget
intresse behandla detta meddjur vänligt, men om det står mig
i vägen och hindrar min bekvämlighet, så finns ingen anledning
till att jag icke med en hundpiska skulle tvinga detta djur att
lyda min vilja. Från dessa utgångspunkter finns det ju inget
som helst moraliskt hinder och inga bärande invändningar,
utom möjligen opportunitetsskäl, att anföra mot ett
återinförande av slaveriet. Vi skulle taga mycket fel, om icke
ungdomens sundaste instinkter och dess kärlek till ideella värden
i längden kommer att på det kraftigaste reagera mot dessa
funderingar, och med rätta kommer då vårt folk att höja
ropet: »människovärdet vi kräva tillbaka».
Det finns gott om olyckskorpar, som kraxa, då frågan om den
moderna ungdomens andliga habitus föres på tal. Det är sant,
att den fått många illusioner krossade och med en viss realism
betraktar tillvaron, den är oromantisk och praktisk och hyllar
gärna som ledstjärna framgång och goda armbågar. I stor
utsträckning har den vuxit upp, i den mån det gäller vårt land,
under lysande yttre konjunkturer, och alltför ömma föräldrar
ha tidigt låtit den lyda sin egen vilja och njuta livets fröjder.
Den har icke tillräckligt lärt självbehärskningens och
sparsamhetens svåra konst, och därför hamnar den i pessimism och
bittert missnöje, då den helt plötsligt ställes inför arbetslöshet
och andra livets svårigheter. Det är ofta omvittnat, att den
står djupt likgiltig inför den andliga kulturens värden, mot
religion o. s. v. Man klagar över de massor av ungdom, som
skränande i timtal befolka läktarna kring fotbollsplanen.
Häröver skall man ej förfasa sig; sådan har massan varit alla
tider, i det gamla Rom såg den gladiatorstrider på arenan, i
Spanien ser den tjurfäktningar, i Amerika boxar-slagsmål och
ungdomen i våra fäders tid söp brännvin och slogs med
snusdosor bakom husknutarna. Det ena kan vara lika gott som det
andra. Men huvudsaken är att dylika instinkter och tendenser
icke dominera tiden och ange dess smakriktning utan i stället
hållas i strama tyglar. Reaktionen mot tidens olater måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
