Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 30 jan. 1932 - Modern konservatism. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åkerbruksredskap. Här är all diskussion utesluten. En sådan teori
kan icke modifieras, icke få verka sida vid sida med någon
annan. Den måste godkännas eller förkastas i sin helhet.
Historien visar vilketdera som blivit fallet.
Går man från den av doc. Aspelin skildrade konservatismen
till d:r Hagbergs åskådning, får man först riktigt klart för
sig, huru litet som i våra dagar finnes kvar av den
»reaktionära» teorien. Här finner man både en mer eller mindre
allmängiltig problemställning — individ mot stat, individualism
mot kommunism, sångfågelns ideal mot termitstackens — en
idéhistorisk framställning, där författaren söker finna det
gemensamma hos de tre ledande statsmän, som fått låna sina
namn åt hans arbete, och ett aktuellt program för en vidsynt
konservativ uppfattning, vilket koncentrerar sig kring krav på
respekt för individen, statens rättsordning och de nationella
värdena. Försöket är i varje fall aktningsvärt; men man fäster
sig genast vid, att den av de tre förebilderna, som minst passar
in i ramen, är Metternich, densamme som skall giva
anknytningen till restaurationens politik och ideal. Författaren har
så gott som oreserverat godtagit Srbiks framställning av denne,
och det må så vara. Men till någon originell politisk tänkare
kan han icke göra honom, och blotta antydan om att det skulle
ha varit Metternich, som förmedlat Burke’s idéer till Disraeli,
förefaller grotesk. Snarare skulle en förklaring ha varit
behövlig, om den senare icke rönt inflytande av Burke, till den
grad var engelsk konservatism inficierad av dennes tankar, då
Disraeli började sin politiska bana. Då det gäller Disraeli, har
författaren emellertid för övrigt i allt väsentligt följt Maurois,
och eftersom den senare i sin tur med stor samvetsgrannhet
dragit kontentan ur Monypenny-Buckle’s stora biografi, finnes
däremot intet att invända. Och ehuru man kan ha åtskilligt
att anföra mot såväl proportionerna som även bristen på
saklig precision i d:r Hagbergs framställning, kan man icke
underlåta att med glädje annotera, att han ur biografierna fått
med icke blott Burke’s utan även Bolingbroke’s inflytande på
Disraeli. Författarens eget politiska program, framlagt i slutet
av boken, bör lämpligen studeras tillsammans med d:r
Ljunglunds i »De politiska åskådningarna». Överensstämmelsen är
på flera punkter ganska fullständig, något som väl knappast
heller kan överraska den initierade läsaren. Men det är å andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
