Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 30 jan. 1932 - Sverige och Östeuropa. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är sålunda tydligt, att, därest en konflikt skulle
uppstå mellan Ryssland och någon av dess svagare grannar vid
gränszonen, händelseutvecklingen främst måste komma att
bliva beroende av zonens båda södra makter och deras
hållning. Denna fråga tillhör för närvarande de ovissa. Den
sammanhänger med läget i Västeuropa, och detta är sådant, att
man omöjligt kan förutsäga, huruvida t. ex. Polen vid ett
kommande krig kommer att engageras huvudsakligen mot
Ryssland eller mot Tyskland.
Bortfalla Polen och Rumänien ur den östeuropeiska
maktbalansen, och tänker man sig Finland—Baltikum ställt ensamt
mot Ryssland, blir övervikten på den senare sidan oerhörd. De
ryska operationsmöjligheterna på fronten från Ladoga till
Ishavet äro visserligen inskränkta på grund av gränsområdets
vägfattigdom. Men enbart mot fronten Ladoga—Düna kan
Ryssland insätta ett antal fördelningar, vida överstigande
försvararens. Vintertid ökas framkomligheten i och norr om
Ladogaområdet, där dessutom ökade möjligheter för
operationer kunna komma att skapas genom realiserande av en del
redan förebragta projekt till förbindelsernas förbättrande.
Angreppsfrontens bredd bestämmer för övrigt endast den styrka,
som i en första linje kan framföras. Efter hand som
fronten framflyttas och vidgas, kunna nya trupper insättas.
Avgörande för kraftutvecklingen vid anfallets fortsatta
framförande blir angriparens tillgång på krafter över huvud. Och
denna blir överväldigande, därest Ryssland ej har sina
huvudkrafter bundna å andra fronter. Härtill kommer, att
försvararna norr och söder om Finska viken knappast kunna direkt
stödja varandra. Angriparen kan, om han så finner lämpligt,
lägga tyngdpunkten på en front i sänder.
Vid ett anfall mot Finland kan angreppsfronten vidgas,
i mån som angriparen vinner terräng. En angripare med
Rysslands resurser behöver icke inskränka sig till den smala
fronten söder om Saima; har han anledning förmoda en stark
försvarsställning därstädes, kan han, särdeles vintertid, kringgå
densamma norr om Saima. Härtill komma möjligheterna för
Ryssland att, särskilt efter Estlands ockupering, rikta företag
över Finska viken mot Finlands sydkust. — En finsk
försvarsutredning har ock betonat situationens allvar. Den har varnat
för bedrägliga föreställningar i fråga om möjligheterna att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
