Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 30 jan. 1932 - Litteratur - Svensk prosakonst 1931. Av Elof Ehnmark - Jarl Hemmer: En man och hans samvete - Karin Boye: Astarte - Py Sörman: Aloë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 LITTERATUR
flikter, som sekelskiftet hade att brottas med, och han är mån om att
betona, att de konflikterna inte voro mindre allvarliga än den nutida
ungdomens. Han sammanfattar sitt resonemang i följande ord: »Den tidens
och er egen dogmatism äro får av samma ull. Den stora skillnaden mellan
den tiden och er egen ligger på ett annat plan. Vi voro radikala i
tänkesättet men konservativa i handlingslivet. Ni äro motsatsen.» Det är
sålunda, enligt Hellström, på sätt o.ch vis 80-talets tänkesätt, som nu mognat
i handling. Den unga generationen har inte skapat sig själv, den är också
i andlig bemärkelse den gamla generationens barn.
En problemroman är också Jarl Hemmer s En man och hans
samvete. Den fråga, som här tas upp till behandling, är ingenting mindre än
teodicéproblemet, lidandets eviga och olösliga gåta. För Hemmer har detta
problem fått förnyad aktualitet genom de händelser, som det finska
frihetskriget förde med sig. Prästen Samuel Bro, som till slut blir predikant i
interneringslägret för de röda krigsfångarna, finner ingen rö i sin själ,
förrän han tagit av sig kaftanen och vandrat ut bland fångarna som en
bland dem. Först så kan han nå dem med sin förkunnelse. Men han drivs
än längre. Han går till slut frivilligt i döden för en av fångarna. Det
ställföreträdande, oskyldiga lidandet blir för honom den enda möjligheten
att nå den försoning, hans själ törstar efter. »Lidandet är ej så
obegripligt, bara man själv går igenom det.» Hemmer löser ej det olösliga
problemet, men han har allvarligt brottats med det och detta har skänkt hans
roman en intensitet, ett allvar och en lödighet, som ställer den i en klass
för sig. Rent konstnärligt sett nås höjdpunkten i Samuel Bros egenhändiga
skildring av sitt fattiga, syndiga liv. Hemmer har förmått vad Hellström
inte mäktat. Han har levat sig in i sin hjältes sätt att känna och tänka,
och han har vidare, med föredöme från de stora ryska författarna,
levandegjort den själskamp, som av den förkomne, hemlöse, suspenderade och
förtvivlat kämpande fattigprästen med det svaga köttet och den goda viljan
skapar en hjälte, vilken utan tvekan går den svåra vägen, så snart han ser
den utstakad för sig.
Hemmers roman erhöll, med full rätt, första priset bland de svenska
deltagarna i ’den stora nordiska romanpristävlingen. Andra pris tillföll Karin
Boyes A s t a r t e. Denna bok är emellertid ingen roman utan snarare ett
romanartat kåseri, en arabesk av tankar, hugskott, ögonblicksbilder och
stämningsstycken, där personer och livsöden aldrig låta sig fångas eller
klart framträda. Det är författarinnan själv, som är bokens enda person.
Karin Boyes skildring av den moderna människan och den moderna
storstaden, är ett angrepp mot den själsdödande ytligheten och en predikan
om tidens romantik. Den sista upptäckten är inte alldeles ny, ehuru den
kan vara lika fruktbar för förståelsen av vår tid, som upptäckten av
»upplysningstidens romantik» för förståelsen av 1700-talet. Chesterton har bl. a.
formulerat beaktansvärda paradoxer i ämnet. Vad Karin Boye dock i allra
främsta rummet vill plädera för, det är diktens, »den vita drömmens»,
betydelse också i vår tid. Det är poesien, som renar, lyfter, skapar och
skänker liv.
Den tredje pristagarinnan, Py Sörman, har inte med sin A l o e lagt
någon aln till sin litterära livslängd. Romanen handlar om en död, som får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
