Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 30 jan. 1932 - Dagens frågor - Budget och remissdebatt - Parlament som fredsförhindrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 41
orosstiftarna. Detta yttrande liksom över huvud den påfallande
modera-tionen i polemiken mellan de borgerliga partierna inbördes voro
gynnsamma symptom för dem, vilka betrakta borgerlig samling kring
gemensamma, fundamentala samhällsprinciper som en viktig förutsättning för,
att Sveriges folk skall kunna genomkämpa den nuvarande krisen.
I det berömda tal inför amerikanska kongressen, vari
president Woodrow Wilson den 2 april 1917
förordade Amerikas krigsförklaring mot Tyskland, förekommo de sedermera ofta
citerade orden: The world must be made säf e for democracy. Detta angavs
som ett av huvudsyftena för Amerikas ingripande i världskriget. Samma
tanke återkom i flera andra av Wilsons krigstal, och den bottnade i hans
tvivelsutan ärliga övertygelse, att demokratien, på vilken Förenta Staternas
väldiga statsbyggnad grundats, skulle efter ententens med amerikansk hjälp
vunna seger i världskriget visa sig som en fredsuppehållande makt, sedan
den frigjorts från de faror, varav den hotades från varjehanda »härskares»
krigiska och imperialistiska tendenser. I annan form möter en liknande
tanke i själva titeln till en brittisk politikers 1915 av censurskäl i Amerika
och anonymt utgivna, på sin tid mycket uppmärksammade bok: How
diplomats make war. Dess slutord lyda: »Regeringen har gjort kriget;
endast folken kunna åstadkomma en o väpnad fred.»
När man nu, nära tretton år efter fredsslutet i Versailles, omläser dessa
uttalanden från 1915 och 1917, måste man till en början konstatera, att
»demokratien» i flera i världskriget segerrika eller besegrade stater för
närvarande sitter ganska trångt och svårligen kan anses som säf e. Av för
oss i nu rådande allmänna politiska och ekonomiska krisläge vida mer
aktuellt intresse är, att de svåraste .hindren för en verklig fredsuppgörelse
just tyckas komma från »folkets korade», från parlamenten i några
av de länder, som man helst skulle önska se sammanförda i förtroendefullt
samarbete för botande eller åtminstone motverkande av den depression,
varav alla lida under trycket av världskrigets efterverkningar, l all
synnerhet gäller detta om olika faser av de tröstlöst tilltrasslade förhållanden,
som under dessa efterkrigsår utvecklat sig vid försöken att lösa
krigsskadeståndets och krigsskuldernas problem. På ett nyligen i Stockholm hållet
»upplysningsmöte» inför den s. k. nedrustningskonferensens öppnande
gjorde en talare, envoyén Boheman, det tankeexperimentet, att man hade
stormakternas ledande statsmän — Laval, Briining, Mussolini, MacDonald,
Hoover o. .s. v. — samlade till saklig och ostörd rådplägning, och han
menade, att därav då skulle kunna framgå ett resultat av största värde för
deras respektive stater och för världen i det hela. För egen del hade de
nämligen, menade han, småningom genom bittra erfarenheter kommit till
insikt om det i längden oavvisliga behovet av samverkan. Men från att
handla med vägledning av denna insikt avhöllos de främst av hänsyn
till det missnöje, ett dem emellan beslutsamt proklamerat samförstånd
skulle kunna framkalla hos vederbörande parlament eller andra
folkviljeorgan, pressen ej att förglömma.
I själva verket daterar sig denna samförståndshindrande påverkan
åtminstone från tiden närmast före Versaillestraktatens och dithörande f reds-
Parlament som
fredsförhindrare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
