Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 mars 1932 - Ärftlighetsforskning och rashygien. Av Erik Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 ERIK NORDENSKIÖLD
heten att redan fenotypiskt begränsa andliga egenskaper, och
ännu mycket mer svårigheten, jå omöjligheten att analysera
deras ärftliga underlag.
Men om han sålunda själv är försiktig, så upptar han dock
reservationslöst till diskussion en del besynnerliga slutsatser
av andra. Dit hör t. ex. den av både Galton och Bateson
uttalade undran över, vilka rasbiologiska faktorer, som kunde
ha legat bakom den stora förekomsten av högtbegåvade män
i Aten på 400-talet f. Kr. Det närmast till hands liggande
svaret nämnes icke: att dessa släktleds rykte för begåvning
berodde på, att de sysslade med ting, som intresserat
eftervärlden, medan under andra tider kanske lika stora
begåvningar förbrukades på numera helt förgätna livsuppgifter. I
samband härmed kunde upptagas frågan om genialiteten och
dess förutsättningar i allmänhet, en sak, vilken även von
Hofsten ägnar en mer ingående granskning än som egentligen
synes löna mödan. Han erkänner givetvis, att genialitetens
uppkomst hos den enskilda individen är ur ärftlighetssynpunkt
helt oberäknelig, men själva genibegreppet ägnar han en
respekt, som knappast är motiverad, huru ofta den än återfinnes
i vår tid hos nästan alla, som av någon anledning kommit in
på frågan. Man frestas att i detta sammanhang anföra Albert
Engströms bekanta yttrande: »Jag hade alltid betraktat de s. k.
stora män jag träffat som helt vanliga människor med ett litet
plus eller minus — det sista lika ofta — som skilde dem från
hopen.» Detta uttalande om genialiteten av en person, som själv
ägt den i utpräglad grad, ger i sin paradoxala form ett uttryck
åt något av dess väsentligaste egenskap, dess beroende av
tillfälligheten, av rent speciella förmånliga villkor för
personlighetens utveckling och verksamhet, egenartade för varje särskilt
tillfälle och därför omöjliga både att analysera och att
upprepa. Tänker man sig den snillrika individen i annan miljö
utan de förutsättningar, som möjliggjort hans verk, så vore
det intet särskilt med hela genialiteten. Napoleon brukade ju
säga, att hade inte revolutionen kommit, så hade han slutat
som kapten vid artilleriet, och liknande vittnesbörd ha andra
givit. Saken är, att snillet skapas av, och självt skapar ideella
värden, och sådana kunna aldrig genom exakta metoder mätas.
Detta leder oss över till frågan om ärftlighetsforskningens
praktiska betydelse för strävan att skapa en högre och ädlare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
