Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 mars 1932 - Ärftlighetsforskning och rashygien. Av Erik Nordenskiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄRFTLIGHETSFORSKNING OCH RASHYGIEN 61
beror på recessiva anlag, vilka kunna släktled efter släktled
gå obemärkta förbi för att sedan plötsligt göra sig påminta.
Detta för oss över till frågan om möjligheten att överhuvud
förbättra mänskligheten genom utgallring av mindre värdefulla
element, en fråga, i vilken mycken oklarhet ännu råder. Denna
oklarhet beror i sin mån på den moderna
ärftlighetsforskningens oklara hållning till den gamla darwinska
härstamningsläran, ett kapitel, som här måste i korthet beröras.
Under tiden före den exakta ärftlighetsforskningens
genombrott stod striden het mellan läran om utveckling genom
naturligt urval under kamp för tillvaron (darwinism) och läran om
direkt påverkan av yttre levnadsomständigheter som
formbildande faktor (lamarckism). Darwinisterna förnekade
ärftligheten av egenskaper som individerna genom sina levnadsvanor
förvärvat sig, medan lamarckisterna förklarade, att något
naturligt urval av särskilt livsdugliga former inte kan bevisas,
tvärtom leva en mängd tydligt undermåliga varelser ostört
vidare, varförutom en mängd egenskaper försvunnit, som utan
tvivel skulle gagnat i kampen för tillvaron, om än i mindre
grad, t. ex. synen hos mullvaden. I själva verket höll Darwin
på förekomsten av både naturligt urval och direkt påverkan,
och denna teori har i våra dagar hävdats av flera morfologiskt
betonade utvecklingsforskare, t. ex. E. Hertwig, Plate, Sven
Ekman, och det vill synas, som om urvalsläran utan medverkan
av lamarckism i längden är ohållbar. Emellertid förnekar den
experimentella ärftlighetsforskningen bestämt ärftligheten av
individuellt förvärvade egenskaper. Men det oaktat behålla
åtminstone många av dess representanter teorien om det
naturliga urvalet. Så även von Hofsten. Han är så fast övertygad
om att folken förändras genom urval, att han blott frågar efter,
vilka förändringar, som ske på denna väg. Han framhåller, att
urvalet dels bortgallrar olämpliga, genom mutationer uppkomna
förändringar, dels leder till förändringar i populationens
sammansättning i riktning mot de individtyper, som starkast
fortplanta sig. De exempel på olämpliga egenskapers
bortgall-rande, som han anfört, verka dock föga övertygande. Att t. ex.
närsynthet skulle hos våra äldsta förfäder varit ett svårt hinder
för livsuppehälle och därmed även för fortplantning, synes
minst sagt tvivelaktigt; hos jordbrukare, även av primitivaste
slag, är den ju betydelselös, och på ännu tidigare stadier kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
