Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 mars 1932 - Litteratur - Aristokratiska och demokratiska memoarförfattare. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 LITTERATUR
låter han ganska tydligt förstå, att han finner hela kongressen rätt
meningslös. Då de utländska journalisterna, som voro här i samband med
Stockholmsutställningen och kungajubileet 1897, avrest efter allt väsen i
tidningarna, alla festbanketter och all rökelse för den jubilerande
monarken, kan Dardel inte undertrycka ett ur h j artats .-djup kommande:
»Äntligen !» För Andrées nordpolsfärd 1897 ställer han ett ogynnsamt horoskop;
han befarar, att ballongen skall falla ner i Norra Ishavet och spårlöst
försvinna.
Politik förekommer icke så sällan i Dardels anteckningar, men vanligen
yttrar han sig om hithörande ting i lugn och refererande ton, och några
nya fäkta har han knappast att meddela. Unionstvisterna på 1890-talet
skildras ganska utförligt och vanligen lidelsefritt. Däremot kan förf.
värmas, när det gäller försvaret; urtimabeslutet 1892 avlockar honom ett
entusiastiskt: »Leve urtima riksdagen!» Rösträttsrörelsen och demokratiska
strävanden överhuvud finna föga genklang hos aristokraten Dardel. Den
av alla dåtida svenska politiker, som han starkast ogillar, är Adolf Hedin,
och däri är nog Dardel ganska typisk för rätt vidsträckta kretsar vid
denna tid. Hedins ständiga angrepp på regeringen vid remissdebatter och
andra tillfällen omnämnas så gott som aldrig utan tillsats av ogillande
reflexioner. Vad som särskilt väcker Dardels indignation är Hedins pronon
cerade norskvänlighet; han nekar sig icke att åt sin dagbok anförtro ett
rykte, att Hedin »är av förre statsrådet Astrup besoldad för att söka
vända opinionen i Sverige till förmån för norska radikalismens fordringar».
Till Dardels favoriter höra icke heller Gunnar Wennerberg och Gustaf
Åkerhielm, och Ludvig Douglas förefaller honom tydligen misstänkt såsom
varande alltför mycket tysk i sina synpunkter. Några starkare sympatier
lägger Dardel knappast i dagen för någon. Erik Gustaf Boströms
stats-ministerskap säges i viss mån vara motiverat av hans erkända »duglighet
och självständiga karaktär», och A. P. Danielsson kallas på ett ställe »en
ståtlig bondfigur, vilken säger sig hava tagit till uppgift att avlägsna från
representationen alla samhällsstörande element», men eljest är förf. i regel
kort och snäv i sina omdömen.
Dardels uppfattning av Oscar II är känd från hans tidigare
anteckningar; den var kritisk, och förhållandet till kungen var icke hjärtligt men
ingalunda ovänligt. Dardel instämmer i det allmänna klandret mot kungen
för hans uraktlåtenhet att närvara vid John Ericsson-högtidligheterna 1890;
»just under pågående valagitationer skulle kungen ha gjort klokare i att
glömma personlig motvilja och hedra den store medborgarens stoft med sin
närvaro». Då han försvarar kungens uppträdande under
Marstrandssejou-rerna gentemot varjehanda anmärkningar, sker det på ett sätt, som
åtminstone kommer ironien ganska nära; han unnar monarken gärna att
»omgiven av unga damer för några veckor glömma bort
regeringsbekymmer, pressens anfall och trippelalliansens mysterier». Orden om
trippelalliansen hade nog sin speciella udd, ty Dardel gillade aldrig den
orientering åt Tyskland, som kännetecknade Oscar II: s regim. Då kungen i
september 1888 återkom från ett besök i Berlin och i ett tal i Malmö
underströk det betydelsefulla i besöket, kunde Dardel icke underlåta att
anställa en vemodig jämförelse med situationen 1864 och 1870 — Karl XV: s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
