Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 mars 1932 - Dagens frågor - Hindenburgs seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 DAGENS FRÅGOR
partibanden i stor utsträckning, vilket hade den verkan, att
högerkandidaten Hindenburg blev den segrande. Så långt voro de konservativas
beräkningar riktiga. Men redan vid den nye presidentens ämbetstillträde började
missräkningar. Hindenburg var trots sin höga ålder ingen orkeslös gubbe,
som ville nöja sig med rollen av dekorationsfigur och låta sina närmaste
kommittenter styra och ställa efter behag. Han visade mycket snart, att han
icke ansåg sig korad att driva någon ensidig högerpolitik. Många av
högerväljarna fingo en stöt redan på grund av den allt annat än
gammalmans-aktiga anpassningsförmåga efter den nya tidens och den nya uppgiftens
krav han visade, när han efter ett långt liv som plikttrogen och övertygad
monarkist med påfallande öppenhjärtighet avlade eden att tjäna republiken
och tillvarataga dess intressen. Hans konstitutionella känsla tog sig snart
uttryck i ämbetshandlingar, som icke föllo de tysknationella på läppen, och
undan för undan fingo partipolitikerna lära sig, att deras vanliga
konstgrepp och taktiska manövrer, deras fraser och partischabloner icke
förmådde hindra statschefen från att bilda sig en självständig uppfattning i
föreliggande frågor och handla därefter. Hindenburg blev icke det
tysknationella partiets president. Liksom han själv främst av allt är en
utprägladpersonlighet, så ställde han personlig duglighet fore partiintressen,
också när det gällde regeringens ledning. När han så småningom i Briining
fann en man, till vilken han kunde sätta sitt förtroende, generade det
ho-iiom icke det minsta, att denne tillhörde centern, det parti, som vid
presidentvalet 1925 satte upp hans främste motkandidat. Med orädd
beslutsamhet gav han Erinrings smidiga och energiska politik ett kraftigt stöd. De
förvirrade parlamentariska förhållandena ha naturligen underlättat en
personlig politik av detta slag. Men detta kan icke på minsta sätt förringa
Hindenburgs förtjänst, att han begagnat konjunkturerna och att han trots
varningar från rådgivare och gamla vänner vågat stå för en egen mening.
Nu har ett nytt presidentval ägt rum. Läget kan betecknas med samma
ord som användes om läget kort innan Hindenburgs franske kollega både
som marskalk och president, Mac Mahon, fick till stånd sin första
republikanska ministär: det är exceptionellt, nästan revolutionärt. De
förhandlingar, som förts de båda senaste månaderna, ha tydligt ådagalagt, vilka
oerhörda förskjutningar som ägt rum inom Tysklands politiska liv under
de gångna sju åren. Hindenburg är ånyo presidentkandidat. Men han är
icke längre högerns man. De tysknationella ha vägrat och likaså den dem
närstående Stahlhelmorganisationen, som vill ha fråm sin ledare
Duster-berg. Med dem förena sig i opposition mot Hindenburg de nya
höger-radikalerna, nationalsocialisterna, fast de gå på en egen linje med egen
kandidat. Hindenburgs anhängare stå alla till vänster öm dessa grupper.
Dit räknas visserligen en högergrupp, som val nu får betecknas såsom
jämförelsevis moderat, nämligen de folkkonservativa under greve Westarp.
Men kärnan utgöres av två så pass vitt skilda partier som den katolska
centern och socialdemokraterna. Till detta block av mellanpartier höra
naturligen också de liberala av skilda schatteringar, med ett ord de läger,
som förra gången reste det kraftigaste motståndet mot Hindenburgs val.
I opposition stå slutligen nu som då kommunisterna på yttersta vänstra,
flygeln, med en egen kandidat, Thälmann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
