Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 12 maj 1932 - Litteratur - Ny svensk skönlitteratur från Finland. Av Göran von Rettig - Eirik Hornborg: Hövdinganamnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
NY SVENSK SKÖNLITTERATUR FRÅN FINLAND
Över det relativt och kvantitativt ganska betydande tillskott, som varje
år tillföres den svenska bokfloden från öster, reste sig i höstas ett verk
av mer än vanlig betydelse: Jarl Hemmers En man och h-ans
samvete. Verket har på grund av sin ställning som första svenska pristagare
i den nordiska romanpristävlingen i svensk press och ej minst i denna
tidskrifts spalter fått för mycket av rättvist erkännande och analys för att
motivera ett ytterligare sysslande därmed; det tarvas blott i detta
sammanhang en erinran orn, att denna dikt, på sitt sätt så allmänmänsklig, blir
oriktigt och orättvist bedömd, om ej dess speciellt finländska karaktär
understrykes. Finländsk berättarkonst kan också svårligen undvara denna
mäktigt inspirerade skildring från en av landets av lidande mest uppfyllda
skeden. Tillsammans med Onni Kokko, Jarl Hemmers förut märkligaste
prosaverk, som på sitt sätt kompletterar denna sista bok, kommer
förmodligen En man och hans samvete att en gång stå som det förnämsta samtida
dokumentet om finländsk mentalitet under dessa skräckens och
förnyelsens år.
De båda produktiva herrarna Hornborg, Eirik och Harald, har man vant
sig att årligen återfinna, och man skulle sakna dem om de något år
utebleve. Till temperament, motiv och allt äro de varandras motsatser — den
äldre, Eirik, tung, mörk, allvarlig, skildraren av hårda människor och
dystra tider; den yngre raljant, kvick, rörlig, sprudlande i sin outtömliga
fabuleringskonst, befriande i sin oförmåga att ta någonting på allvar. Och
dock har det egendomliga inträffat, att de två ha mötts i ett och samma
ledmotiv, i samma tanke, den om det stackars infrusna finska folkets eviga
längtan till sol och ljus, till stora äventyr, glänsande förvärv och bedrifter.
Det är samma längtan som driver ut hövdingasonen Bengt Sigfridson
Borgunge ur 1300-talets Finland som den som femhundra år senare gör
patron Illberg juniors läroår i Tyskland till en romantisk resa, full av
underbara upplevelser. Jå, än längre sträcker sig sammanträffandet —• det
är samma dova resignation som till slut placerar patronen vid sin pulpet
i den finska hamnstaden och den sista borgungasonen vid plogen för att
odla sina stora fäders karga jord.
Men detta är, som redan påpekats, knappast mer än ett yttre
sammanträffande. För övrigt äro böckerna inkommensurabla storheter. Eirik
Hornborgs Hövdinganamnet söker sig tillbaka till 1300-talets mörka
Nyland, med dess nykristnade befolkning, som ännu bär Tors namn på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
