Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 12 maj 1932 - Litteratur - Ny svensk skönlitteratur från Finland. Av Göran von Rettig - Harald Hornborg: Patron Illbergs ungdomsdårskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 153
läpparna när verkligen hjälp tarvas, sammanpressad mellan de okända
skogarna, fyllda av fasa och sällsamma väsen, och det ständiga hotet från
de grymma karelska hedningarna. Att Bengt Sigfridson är av
borgunga-släkten innebär, att hans förfäder så långt man minns tillbaka varit
bygdens hövdingar. Hans far, den siste, dödades ung av karelarna, och nu
sitter den svenske fogden som herre i borgen, styr trakten och tar upp
skatt. Bengt känner, att med fadern är traditionen död; när bönderna, i
en av bokens vackraste scener, komma och begära att han som deras
hövding i ett nödår skall anhålla hos fogden om skattelindring, gör han klart
för dem, att de icke längre ha någon hövding i borgungaättlingen;
undrande och förvirrade höra de på honom, tills det går upp för dem, att ett
skede, en gammal tid har dött, — Bengt trolovar en flicka i bygden, som
lovar vänta på honom i sju år, och far med en tysk skeppare ut i världen
för att vinna ära och rikedom som ersättning för det förlorade
hövdinga-skapet. Flickan föder honom en son, och de sju åren gå; då komma
karelarna på härjningståg. Bland borgens försvarare dyker plötsligt Bengt
Sigfridson upp, en ledare, en hövding med en hövdings emblem och mod;
men när kampen är över och hedningarna fördrivna, tillstår han för sin
trolovade, att han har hustru i främmande land. En annan blir far till
den siste borgungens son, och Bengt Sigfridson försvinner bort lika
omärkligt som han kom, en hjälte för folket och för sin son, för alla utom för
henne, som sett hans svaghet. Hos sonen lever väl något av faderns
obändiga hövdingalynne; som alltför ung för att få vara med ser han vanmäktig
den ståtliga svensk-finska flottan segla förbi till sitt värv att slutgiltigt
kuva karelarna; men till slut finner han det dock ej allt för svårt att äkta
en storbondes dotter och därmed binda sig vid fädernejorden.
Det är, som synes, ett storartat dramatiskt stoff, och Eirik Hornborg
handskas med det med kärlek och varsamhet, skickligt undvikande allt
melodramatiskt och tillgjort arkaiserande. Det är kultur över hans
berättarkonst, kanske litet för mycket av varsamhet och kultur. Man skulle
ha önskat denna skildring mera kärv och tung och mörk som tiden och
folket, flytande fram med episk bredd och lugn genom årens vilda
landskap. Den lilla volymen är rent bokstavligen för lätt för det mäktiga stoff
som ligger sammanpressat i den, och man märker knappt förrän man skall
referera handlingen hur mäktig den egentligen var. Det är frestande att i
fantasien fylla denna släkthistoria med ett Sigrid-Undsetskt myller av liv
och skarpskurna profiler, primitiv sensualism och ett oslipat vardagslivs
grymhet. Men man får vara glad för vad författaren gett.
Hans släkting och litterära motpol, Harald Hornborg, är fortfarande
mycket underhållande i Patron Illbergs ungdomsdårskap.
Han har sannerligen rastat pegasen genom länderna och seklerna! Han
startade på 1600-talet i det glorvyrdiga hertigdömet Fliistringen, där de
dästa och tunga hertigarna slogos och frossade och tömde remmarna medan
deras svartmuskiga mördare viskade i slottens lönngångar; så följde han
den lättfotade m:me d’Ebére på hennes voyage amoureuse genom
1700-talets galanta Frankrike; och kanske är det ganska logiskt, när han med
det begynnande 1800-talet i denna sista bok går att söka romantikens
spirande blomma kring stränderna av mera nordliga vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
