Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Tardieu — Herriot. Av Gunnar Löwegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 GUNNAR LÖWEGREN
tror sig vara berättigad sluta till att de på förhand äro
obenägna att giva fullt erkännande åt denne enkle son av folket,
vilken högt proklamerar sin ställning som det jakobinska
programmets trogne arvtagare.
Bägge äro framstående skriftställare och den dag är nog ej
avlägsen, då de som kolleger mötas under Franska Akademiens
kupol. Tardieu har under den tid han var Adrien Hébrarts
lärjunge och närmaste man i Le Temps utgivit en del utmärkta
utrikespolitiska studier. Högst har han som författare dock
nått i sin bok »L’0bstacle», i vilken han dels ger en
genomträngande analys av amerikanskt väsen, dels anslår toner,
mjukare än vad man eljes plägar påträffa hos denne korthuggne
skribent, utl en skildring av Ile-de-France och dess historia.
Herriot skrev åren närmast efter kriget politiskt-sociala
betraktelser: Créer, Vouloir, vilka redan i titeln angiva det
handlingsprogram, han på den tiden var champion för. Sen dess
har han återgått till sin ungdoms kärlek: litterära och
konstnärliga person- och miljöskildringar. Hans akademiska tes om
Madame Recamier och hennes samtida anses på många håll
såsom ett redan klassiskt verk. Hans skildringar från
Normandie och Grekland äro substantiella, men kanske väl
mångordiga. Trots att samma fel vidlåder hans bok om Beethoven,
torde endast en illvillig kritik vilja förneka dess påtagliga
förtjänster, ej minst dess kulturella patos.
Inom fackkretsar har man en viss ovana — som alltid är
fallet gentemot dem vilka framför att fullfölja en akademisk
lärarbana föredragit att slå in på politik och journalistik och
tillägnat sig journalistikens mer rättframma och begripliga
uttrycksformer — att söka reducera värdet i lärda verk, som
icke äro fyllda med litteraturhänvisningar och upplysande
noter. Herriot har mer än en gång öppet reagerat mot en dylik
hållning. Han anser, att även lärda ting kunna framställas
så att de bli förståbara för varje sund begåvning. Tardieu
delar därvid hans uppfattning. Bägge ha resolut avsagt sig
varje inrangering i ett klerkernas skrå. Och de ha därvid
mötts av en så gott som enhällig opinions sympatier, så som
Frankrike är lärdomens och »1’honnéte homme’s» land, men
aldrig det vetenskapliga pedanteriets.
I denna Herriots opposition återfinnes något av hans folkliga
påbrå, den dyrkan av det vardagligt sunda förnuftet, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
