Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Dagens frågor - Konungahuset och offentligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 DAGENS FRÅGOR
given fursteförlovning har ägt rum inom åtminstone mycket stora delar av
den svenska pressen, kan det vara anledning att reagera, icke blott i det
enskilda fallet, utan mot hela den tendens som sålunda kommit till uttryck.
Här har genomgående, om också särskilt i förlovnings- och bröllopstider,
utvecklats en takt- och omdömeslöshet, en påflugenhet, en rent ut sagt
larvighet, som nära nog framkallar kväljningar hos en bildad läsare. Vad
skulle vederbörande tidningsmän säga, om deras egna eller deras barns
matrimoniella funderingar på detta sätt kalfatrades i de dagliga tidningarna?
Priset har naturligtvis hemförts av den veckopress, som tidigare nämnts i
samband med namnet Åkerlund. Men flera av de stora
Stockholmstidningarna ligga ej många hästlängder efter, när det gäller pjollrighet i
såväl text som bildreportage. De måste följa med i den vilda jakten. Detta
förhållande är ej endast beklämmande med hänsyn till den bild det ger av
tidningarnas i fråga egen andliga nivå eller deras uppskattning av
läsekretsens, utan det verkar också direkt skadligt. Konungahusets ställning är
sannerligen i dessa dagar icke så avundsvärd, ej heller dess makt så stor,
att man med rätta kan begära att dess medlemmar skola underkasta sig
något sådant. Och för övrigt är det icke presslorderna ensamma, som betala
det kungliga apanaget, även om deras andel i skatteunderlaget möjligen
växer med varje sensationsartikel. Vissa delar av pressen synas vilja
påtvinga oss prinsar och prinsessor, som i folkmedvetandet röra sig på samma
plan som en Greta Garbo eller en Arne Borg. Den sortens rojalism är
sämre än ingen alls.
Det må dock erkännas, att en och annan av konungahusets yngre
medlemmar, låt vara att det förmodligen skett fullkomligt ofrivilligt, bidragit till att
lägga hyende under lasten. Rätt allmänt torde man kunna vara ense om att
den monarkiska tanken förutsätter, att det kungliga husets medlemmar
iakttaga en viss månhet om sin värdighet utan att för den skull offra åt något
slags spansk etikett eller avsnöra sig från kulturlivet. Lämpligheten av att en
prins uppträder som vanlig dekorationsmålare åt ett visserligen välskött men
för sin smarta och något sensationsbetonade reklam känt enskilt teaterföretag
torde dock vara tvivelaktig, och engagement hos utländska filmbolag borde
väl knappast ens komma i fråga. Att illustrera av privatpersoner utgivna
böcker med i och för sig rätt oförargliga gubbar ingår knappast heller i
kunglighetens naturliga funktioner. Över huvud taget torde offentligt
konstnärskap icke lämpa sig för en prins, om det ej förenas med en
alldeles ovanligt framstående konstnärlig begåvning. Vi hava förut sett
exempel på sådan inom huset Bernadotte, och den har bidragit till att öka
dess anseende. Men åt älskvärd dilettantism bör en prins än mindre än
andra medborgare offra utom privatlivets väggar.
Beträffande det egendomliga skådespel, som för någon tid sedan
utspelades i London, är det svårt för en utomstående att fälla något omdöme.
Men det förefaller, som om både en naturlig lojalitet mot den högt
uppsatta familj man tillhör, och ansvarskänslan inför en ställning, som dock
torde hava erbjudit vissa förmåner, borde hava manat till en viss
återhållsamhet i offentliga yttranden. På den punkten synes åtskilligt ha brustit.
Varken en framtid som saxofonist eller frivillig publicistisk verksamhet
under signaturen »Spex» hör till de ting, som lämpligen borde hava ställts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
