Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Kyrkoegendomen och staten. Av Otto Holmdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOEGENDOMEN OCH STATEN 227
skild organisation för denna och därigenom understryker och
befästar den obrutna traditionen om de prästerliga
löneboställenas natur av kyrkoegendom, just genom att i
förvaltningshänseende hålla denna skild från kronodomänerna.
Det är helt naturligt, om man från kyrkligt håll med
tillfredsställelse hälsat en dylik decentralisationsprincips
genomförande i den kyrkliga förvaltningen, och det är ej
överraskande, att det i denna månad sammanträdande kyrkomötet
för sin del anslutit sig till riksdagens beslut. Reformen
befäster sekelgamla traditioner, vilka åt kyrkan i vårt land, även
rent organisatoriskt sett, bevarat en friare och självständigare
ställning än i någon annan av de stater, som under det sextonde
århundradet anslöto sig till den lutherska reformationen. Dessa
traditioner hava visserligen under senare tid aldrig på allvar
varit hotade, och 1910 års prästlönereglering, som skilde
prästgården från prästjorden och prästen från löneboställets
förvaltning, var i övrigt betingad av mycket legitima kyrkliga
intressen. Men den förvaltningsordning, som då tillskapades,
var onekligen ett steg på vägen fram mot den kyrkliga
egendomsförvaltningens sammanslagning med den statliga, som
visserligen icke stred mot några som helst s. k. protestantiska
grundsatser, men väl mot gammal nationell tradition och
svenskt kyrkoskick.
Även från statens synpunkt sett, synas emellertid alla skäl
tala för att åt kyrkan bevara en organisation och förvaltning,
som skänker henne en viss grad av självständighet i jämförelse
med de olika grenarna av den statliga administrationen,
nämligen så långt detta svarar mot hennes av staten erkända,
egenartade syfte och ändamål. Lika litet som det strider mot en
rätt fattad statlig suveränitet att tillerkänna universitet och
högskolor ett visst mått av självstyrelse, svarande mot det
vetenskapliga arbetets behov av frihet och obundenhet av för dess
natur och syfte främmande förmynderskap, lika litet lider
statsauktoriteten något intrång genom upprätthållandet och
bevarandet av en kyrka, som, fri och obunden av för hennes
väsen och syfte främmande, kanske fientliga tillfälliga
makthavare, får utföra sin sedliga och religiösa fostraregärning
inom folket. Och ingen torde kunna bestrida, att även de
former, under vilka den kyrkliga egeridomsförvaltningen äger
rum, kunna i detta avseende äga en viss betydelse, även om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
