Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Teatern i svenskt kulturliv. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERN I SVENSKT KULTURLIV 239
sade inte, som våra moderna skönandar, att filmen står färdig
att övertaga teaterns arv.
Men så ser det verkligen ut, om man överblickar
teatermarknaden. Det är icke blott filmens teknik och grepp som
understundom efterapas, i regel alldeles fåfängt, utan också dess
kommersialiserande tomma förströelseideal.
I all importerad gallimatias om tidsandan finns ett och annat
att tacksamt notera. En god sak är det skarpa och
målmedvetna betonandet av kulturlivets väsen som ett icke exklusivt
litterärt och estetiskt fenomen utan i alla samhällslivets
förgreningar ingripande. Teatern är icke ett vattentätt skott
bland andra vattentäta skott, som tillsammans bilda samhället.
Teatern lever organiskt med i det liv som samhället lever för
övrigt. Den kan ej isoleras. Är teatern maskstungen, är
sam-hällsandan maskstungen, om man överhuvudtaget tillmäter
teatern, skådespelskravet, fantasibehovet, en plats inom
sam-hällsramen.
Ligger icke just nu i svensk luft något av kulturellt
sammanbrott? Sprider icke en trött och cynisk desillusion sin
unkna doft i mest alla vrår? En riktnings seger mätes ej så
mycket genom anhängarnas bekännarlust som genom de
idélösa s. k. practicus’arnas anpassningsnit. Teater, litteratur,
konst, press, allt blir delar av det stora varuhuset. För ett
kvartsekel sedan hyllade den organiserade arbetarrörelsen
litteraturen, konsten och kulturen som de stora medlen till
människoandens frigörelse. Nu är den troskyldiga entusiasmen betydligt
avslagen. Har man förlorat tron på kulturen? Eller på
önskvärdheten av människoandens frigörelse från den lumpna
materien?
Skådebanan bär syn för sägen. Den startades 1910 »för att
bereda den mindre bemedlade publiken rikligare tillfällen att
med ringa kostnad komma i åtnjutande av god teaterkonst».
Vad Skådebanan nu förmedlar är huvudsakligen sådant som
gemenligen räknas till enkelt och banalt småborgerligt
dramatiskt förströelsegods. Skådebanan uppbär ett årligt anslag av
120,000 kronor. Den uppskattning av teatern som kulturmakt
som här röjer sig hedrar våra statliga och kommunala herrar.
Men lönar det sig verkligen att offra tiotusentals kronor på att
locka folk till anspråkslösa publikstycken? Vill ej folket stifta
bekantskap med skådespel av ädel gestalt eller högre syften,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
