Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Teatern i svenskt kulturliv. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERN I SVENSKT KULTURLIV 245
Sista skriket är icke alltid det ädlaste och sannaste och den
kommersiella teatern är nästan alltid oerhört benägen att
upphäva sista skriket till högsta norm. Detta är farligt för
teaterintresset. De traditionella värdena behöva skyddas,
hållas friska och levande. Endast i hägn av en nationell scen
kunna de nationella muserna tryggt trivas. En sådan scen
hoppas England få. Vi ha en nationalscen, åtminstone till
namnet. När skall den bli det också till gagnet!
Hos oss är nästan all teater i närvarande stund
kommersialiserad och jag förmodar, att det finns många dynamiska esteter,
som frusta av iver att få bevisa, att det är just det fina i
kråksången, att intet sundare och riktigare kan tänkas. Den
kommersiella livsstyrkan är det avgörande haltprovet. Att
subsidiera en teater för att producera blott och bart vad ingen ids
betrakta vore naturligtvis meningslöst. Men subsidierad
kommersialism blir en befängd contradictio in adjecto.
Vad skall en nationalscen göra! Ge pjäser av svenska
författare! Pjäser från svensk miljö! Jå, om det är något bevänt
med pjäserna. En nationalscen har sin första skyldighet mot
den inhemska dramatiken, gammal och ny, sin andra mot de
mästerverk som blivit hela världens egendom, sin tredje mot
det nya som tiden eljest frambringar av värde. Om publiken
begär socialt meningsfull dramatik av brännande slag, må
nationalscenen gärna ge också sådana saker men det kan aldrig
bli dess mest angelägna uppgift. I etiketten nationell bör i
främsta rummet inrymmas kravet på bevarandet av en viss
tradition i utvecklingen, repertoar, stil, anda. Det är alltså
ingen paradox att säga, att vi berövades ett nationellt
teatervärde, när Kungl. Dramatiska Teatern lämnade sina franska
traditioner att förmultna på teatervinden.
Vår nationalscen förföljes av en olycklig ambition att inte
låta någon annan bli modernare. Den vill ängsligt bjuda sin
publik det nyaste nya. Denna samvetsgrannhet röjer
ansvarskänsla och det vore orätt att undanhålla den nuvarande
ledningen av nationalscenen en komplimang för vakenhet och
arbetshåg; men den är nästan litet för smart och pigg, till skada
för väsentliga uppgifter. Teater är en yttring av leklust. Men
till lek krävs allvar av den rätta sorten.
August Lindberg berättar i sina ovannämnda memoarer en
charmant liten episod som han upplevde på Théåtre Francois.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
