- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugoandra årgången. 1932 /
247

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Teatern i svenskt kulturliv. Av Eskil Sundström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERN I SVENSKT KULTURLIV 247

som en gång skakat eller glatt oss. Gammal god teater besitter
en underbar charm. Varför skall den förbli lika grundligt
begravd som de historier våra stenåldersfäder skrattade eller
gräto åt?

Det är icke någon trång nationell tradition som man längtar
efter att få se grönska vid Nybroplan. Jag har i tankarna ett
par internationella veckor varje säsong, då man kunde föra
fram i rampljuset sådana livsdugliga men nu negligerade verk
som icke blott skandinavisk utan engelsk, fransk, tysk, rysk,
italiensk, spansk, holländsk, amerikansk och annan dramatisk
litteratur frambragt vid sidan av vad som upphöjts till
klassiskt. Det bästa i europeisk dramatik är för gott att bli
mög-lande skåpmat. Regelbundet återkommande serier av stycken
av sådan valör skulle bjuda publiken en livligare och
värdefullare omväxling. Sinnet för dramatik skulle odlas och
fördjupas. Det behövs hos oss. Skådespelarna skulle erhålla
tillfällen att intränga i skilda spelstilar. Därigenom skulle nya
oväntade skiftningar i talangerna framlockas. Unga krafter
finge pröva, sig i betydande uppgifter. Möjligheter till växt
och mognad, nu förmenade, skulle skänkas många potentiella
begåvningar. Det är ingen inbillning att det rådde en rikare
blomning i vår teaterkonsts örtagård för en generation sedan.
Vår skådespelarkonst har stelnat till. Men vad vi lärt oss en
gång förr kunna vi lära oss igen, om utbildning och
scenledning finna det mödan värt. En resa till London är bra. En
resa genom decennierna skulle säkert inte heller bli fruktlös.
Ett visst kvantum av uppfriskande och experimenterande
modernitet behöver därför inte bli vår nationalscen förnekat.

Mera kunde förresten också göras för att söka återuppväcka
något av den trevnad i teatersalongen som man minns från
gamla dagar, då Stockholm hade lyckan äga en genuint
teater-älskande tongivande publik. Det är inte så trevligt att gå på
teatern nu som förr, klaga många. Regissörerna glömma bort,
att en föreställning består icke bara av de ögonblick då ridån
är uppe utan av varje minut från åskådarens entré i
teaterhuset till hans sorti. Man begär att bli förströdd hela tiden.
Den lilla orkestern har försvunnit. Den var ett plus i
utgiftskontot. Men vi behövde så innerligt väl den fma stimulans som
musiken gav oss, medan vi samlades. Den livade upp pauserna.
De långa, stumma, musik- och sprittomma, spöklikt trista mel-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 27 21:53:39 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1932/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free