Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Dagens frågor - Den första etappen i Genève - Östbaltisk författningskris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 DAGENS FRÅGOR
melser om verkställandet av en allmän nedrustning i detta ords egentliga
mening, men å andra sidan kan det knappast förnekas, att den väg, på
vilken man genom antagandet av denna resolution slagit in, är den enda,
som nu är framkomlig, om man överhuvud taget skall kunna komma någon
vart i riktning emot målet. Ytterligare bör betonas, att den s. k. kvalitativa
nedrustningen otvivelaktigt är ägnad att öka de mindre staternas
möjligheter att lösa sina försvarsproblem.
För en tid sedan gick genom pressen ett meddelande
om, att vid en folkomröstning i Estland det vilande
förslaget till författningsreform med knapp majoritet avslagits. Om
förslagets innehåll och om betydelsen av omröstningens utgång torde den
svenska allmänheten däremot till större delen sväva i lycklig okunnighet,
och i bredd med de stora och allvarliga nyheter, som inlöpte från alla
andra delar av världen, kom denna händelse givetvis att té sig såsom
ganska betydelselös.
Likväl saknar vad som här försiggått icke sitt stora intresse såsom ett
ytterligare symptom på den politiska kris, som i den ekonomiska krisens
fotspår drager genom Europa. Estland fick genom författningen av år
1920 efter en nära treårig ödeläggande frihetsstrid ett statsskick, som i
avseende på demokratiska garantier icke lämnade något övrigt att önska.
Dels infördes här liksom i de flesta efterkrigsförfattningar ett
folkomröstningsinstitut, dels drevs det parlamentariska elementet till den ytterligheten,
att något särskilt statsöverhuvud icke skulle finnas, utan den
parlamentariskt ansvarige ministerpresidenten med titeln statsäldste fick själv
uppbära de flesta av statschefens funktioner, medan några andra tillades
riksförsamlingens president. Det reformprojekt, vilket nu förelåg och som med
stor majoritet antagits av parlamentet i mars detta år, var framför allt
avsett att åstadkomma en ändring härvidlag. Estland skulle få en
president, vald direkt av folket för en tid av fem år och med högst avsevärda
befogenheter. Han skulle ha rätt att för kortare tid ajournera
riksförsamlingen eller f or or dna om nya val och han skulle förses med ett suspensivt
veto mot församlingens beslut i lagfrågor, som skulle kunna brytas endast
genom absolut majoritet av samtliga medlemmar. Vidare skulle han ha rätt
att proklamera undantagstillstånd och utfärda nödförordningar, dock icke
i budgetfrågor, samt vara högste befälhavare över republikens
stridskrafter, ehuru utan rätt att besluta om mobilisering. I stort sett torde det ha
varit den tyska riksförfattningens bestämmelser om presidentens
befogenheter, vilka här fått tjäna som mönster. Samtidigt minskades antalet
parlamentsmedlemmar från hundra till åttio, och parlamentet berövades den
rättighet det förut ägt att genom enkelt beslut utöka antalet.
Den majoritet, som nu till allmän förvåning fällde förslaget, var
sammansatt av två sinsemellan helt olika grupper. Dels röstade mot förslaget
socialisterna och en del andra vänsterbetonade element, vilka måhända
höllo fast vid de mera demokratiska principer vilka kommit till uttryck i
den gamla författningen och i varje fall fruktade att en ändring skulle
komma att ytterligare rubba deras redan förut högst väsentligt försvagade
ställning; dels mötte en mycket kraftig opposition från den yttersta högern,
enkannerligen frihetskrigsveteranernas högst inflytelserika organisation,
Östbaltisk
författning-skris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
