Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 6. 17 okt. 1932
- Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LIBERALISMENS FRIHETSDOKTRIN
Av Fil. Kand. CARL ARVID HESSLER
En fransk historieskrivare har sagt, att det var renässansen,
som först upptäckte människan. Tesen blir kanske mera sann
och mera precis, om man utbyter »människan» mot
»individualiteten». I ett obehindrat utvecklande av sina individuella anlag
såg renässansmänniskan sitt högsta mål, och för dess
uppnående krävde hon personlighetens frihet. Men renässansen hyste
intresse icke endast för människorna som individer utan även
för människorna som folk. Renässansens furstemakt var
visserligen absolut, men dess statsteori hävdade icke så sällan, att
makten var given fursten av folket, icke av Gud. Renässansens
politiska spekulation håller alltså fram i ljuset båda de stora
principer för politiskt liv, som skulle dominera de följande
århundradenas statsfilosofi. De voro: individens frihet och folkets
suveränitet.
Dessa båda doktriner äro icke varandras korrelater. De
kunna förfäktas helt oberoende av varandra, och de pläga
knytas till namnen på tvenne, föga befryndade statsfilosofer,
Montesquieu och Rousseau. Naturrätten, till vilken båda
tänkarna bekände sig, var principiellt individualistisk. Staten
härleddes ur individerna, som voro bärarna av de ursprungliga
rättigheterna. Men från denna gemensamma utgångspunkt
linjerade man upp tvenne doktriner. Enligt den ena, Rousseaus,
överlåter individen genom samhällsfördraget alla sina
rättigheter åt den allmänna viljan. Denna blir allsmäktig, folket
blir suveränt, den enskilde får andel i statsmakten, d. v. s.
rösträtt och blir politiskt fri. Men den enskildes personliga
frihet blir ett precarium. Allmänviljan vet icke av några
gränser för sin maktutveckling, ty varför skulle man dra
gränser för en vilja, i vilken alla anses ha del? Så kom Rousseau
att offra den personliga friheten, då han trodde sig ha tryggat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 27 21:53:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1932/0280.html
