Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den genom folkets suveränitet. Montesquieus mål var också
den personliga friheten, men hans medel voro icke Rousseaus.
Han sökte närma sig frihetsproblemets lösning genom
statsmaktens indelning, icke genom dess radikala demokratisering.
Om statsmakten utskiftas på olika organ, som kontrollera
varandra inbördes, har man icke att befara något intrång i den
enskildes frihet. Montesquieus statstanke var alltså icke
demokratisk utan konstitutionalistisk. Men därtill rymde den en
föreställning, som skulle bli väsentlig för senare liberalism och
befästa det svalg, som skilde den från demokratismen.
Demokratism av Rousseaus typ gick icke fri från beteckningen
statsabsolutism. Den individ, som inträdde i Rousseaus
demokrati, skulle visserligen politisk frihet falla till, men bakom
honom skulle en dörr falla igen, dörren till den personliga
friheten. Individen vore helt utlämnad åt allmänviljans, d. v. s.
folkmajoritetens godtycke. Montesquieu däremot var angelägen
om att hålla förbindelsen öppen till en individuell frihetssfär,
som för statsmakten var sakrosankt. Med en tillspetsad
formulering har det därför sagts, att demokratismens
frihetsdoktrin innebar individens frihet till statsmakten, liberalismens
frihetsdoktrin åter dess frihet från statsmakten.
Det är icke min avsikt att här söka verkställa en inträngande
analys av liberalismens frihetsbegrepp, icke heller att upprulla
ett idéhistoriskt förlopp med dess omfattande system av
orsaker och verkningar. Min avsikt är endast att söka teckna
trenne typer av liberal frihetsdoktrin — ordet liberal fattat i
den vidsträckta bemärkelse, som ovan angivits, och utan att
hänsyn tagits till någon viss historisk partibildning.
Individualismen som politisk idé var fast knuten till
naturrätt och upplysningsfilosofi, men sambandet var icke
oupplösligt. Mot 1700-talets slut blev individualismen upptagen i en ny
kulturkrets, den tyska humanitetskultur, som räknade Weimar
som sitt centrum och klassikerna bland Tysklands »Dichter und
Denker» som sina yppersta företrädare. »Durch alle Werke
Schillers geht die Idee der Freiheit», skriver Goethe, och båda
diktarna förlägga den ideala tillvaron till en framtid, då
individen skall till full mognad få utveckla sitt väsens
möjligheter. Till denna kulturkrets hörde också Kant, vars filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
