Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidigt präglades av en markerad individualism. Dess etiska
motivering löd i korthet, att människan som förnuftsväsen är
autonom och absolut självändamål; därav beror hennes
värdighet och därav följer ock kravet på hennes frihet. Denna
individualism bestämde riktningen av Kants politiska
åskådning. Redan i »Kritik der reinen Vernunft» såg han sitt
statsideal i »en författning av den största mänskliga frihet efter
lagar, som åstadkomma, att vars och ens frihet kan äga
bestånd vid sidan av de andras (icke av den största möjliga lycka,
ty denna skall sedan följa av sig själv)». Med entusiasm
hälsade Kant franska revolutionen, och han följde den med
förståelse ännu under skeden av dess förlopp, då flertalet av hans
diktarvänner och däribland Schiller hade vänt bort ansiktet.
Grundtanken i Kants politiska åskådning var, att
mänskligheten endast i frihetens luft kunde nå sitt mål, den
fullkomliga kulturen, den fullständiga utvecklingen av människornas
anlag. Naturtillståndets absoluta frihet — och här röjer Kant
sitt beroende av naturrättsliga problemställningar — vore icke
förenlig med villkoren för social sammanlevnad, och därför måste
friheten begränsas av en rättslig ram, en stat. Statens uppgift
vore alltså vårdandet av rätten och rätten allena. Med
människans moralitet hade staten icke att taga befattning, än
mindre med hennes lycka. Om staten endast försäkrade
människan om hennes rätt, skulle hennes frihet verka det övriga.
Sin statsfilosofi hade Kant börjat närmare utveckla i en
serie arbeten, av vilka det första utkom 1793. Ett år tidigare
hade emellertid en liten skrift gjort censuren i Berlin djupt
betänksam, ty dess författare hade med den djärvaste
konsekvens formulerat principerna för individens frihet och
statsmaktens begränsning. Författaren var den tjugofemårige
Wilhelm von Humboldt, och den oroväckande skriften hade den
föga oroväckande titeln »Ideen zu einem Versuch, die Gränzen
der Wirksamkeit des Staats zu bestimmen».[1]
Humboldt var ett barn av sin tyska samtid. Han hade
uppfostrats i en värld av idéer, som krävde ett maximum av frihet,
och han befann sig i en värld av realiteter, som uppvisade ett
maximum av statsmakt. Fredrik Wilhelm II:s Preussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
