Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Liberalismens frihetsdoktrin. Av Carl Arvid Hessler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Wohlstand und Ruhe», men människan vill och måste vilja
»Mannigfaltigkeit und Thätigkeit», ty endast detta ger kraftfulla
karaktärer. Ord som »Wohlstand» och »Glückseligkeit» ha ingen god
klang i Humboldts öron. Han vill ogärna berövas sin tro, att
ännu ingen människa har sjunkit så djupt, att hon skulle
föredra välstånd och lycka framför storhet.
Storhetens förutsättning är frihet. Frihet åstadkommer
staten genom att ingenting åstadkomma. Men även friheten har
en förutsättning, säkerhet. »Ohne Sicherheit ist keine Freiheit.»
Och här finner Humboldt omsider en sfär, inom vilken staten
kan verka positivt. Eller rättare: inom vilken den måste verka
positivt. Säkerhet är nämligen det enda, som människan icke
förmår uppnå av egen kraft. Vad innebär säkerhet? Humboldt
svarar: »Säkra nämner jag borgarna i en stat, då de i
utövningen av de dem tillkommande rättigheterna, dessa må nu
gälla deras person eller deras egendom, icke störas genom
främmande ingrepp.» Säkerhet innebär med andra och färre ord
»visshet om den lagenliga friheten». En frihet utan denna
visshet vore en fiktion. Den kunde vilket ögonblick som helst
trampas under fötterna. Av inre motståndare och av yttre fiender.
En samhällsmakt måste alltså upprätthållas, som straffar de
överträdande, dömer mellan de tvistande och skyddar mot
fientliga anfall. Dessa äro statens uppgifter — men också
endast dessa. Humboldt har vinnlagt sig om att icke lämna den
minsta marginal. Innanför statsmakternas gränspålar har han
icke anvisat utrymme för åtgärder, som kunde vara ägnade att
befrämja säkerheten, såsom offentlig uppfostran och
övervakande av sed och religion. Humboldt avvisar dem alla, och
hans skäl äro principskäl. Intet får göras, som kan hindra
människan i hennes självförverkligande. Men en uppfostran under
statens ledning lämnar så gärna till resultat en standardiserad
människotyp, ett släkte av goda och trogna undersåtar, icke av
fria och självständiga människor. Sammalunda med religionen.
Staten kan hysa de bästa avsikter att befordra religiositeten
för att dymedelst befrämja sedlighet och säkerhet. Men då
statsmakten skall lägga hand vid dessa subtila ting, kan den
svårligen undgå att låta den abstrakta religiositeten ta den
konkreta religionens form och kränga auktoritetstrons
tvångströja över människans själ. Måhända skall staten vinna ett
närliggande mål, en formell laglydnad, men det målet kräver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
