Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Dagens frågor - Hindenburg, Papen och Hitler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310 DAGENS FRÅGOR
Den förra riksdagen från septembervalet 1930 hade räknat 577. Man hade
därför haft rätt stort besvär med att bereda plats för de valda i
plenisalen, ett problem, som löstes genom att avlägsna pulpeterna framför varje
riksdagsmans plats. Det första sammanträdet motsågs av allmänheten både
i in- och utlandet med stor spänning, särskilt med hänsyn till att
ålderspresidenten var Klara Zetkin, den i Moskva bosatta, inom
radikalsocialistiska och kommunistiska kretsar välkända propagandisten och agitatorn,
en tysk motsvarighet, om man så vill, till vår Kåta Dahlström.
Riksdagen bestod av 230 nationalsocialister, 133 socialdemokrater, 96
centrummän (bayerska folkpartiets 21 medlemmar inräknade), 89
kommunister, 37 medlemmar av tysknationella folkpartiet samt 22 medlemmar av
jordbruksbetonade eller liberalt färgade smågrupper, utgörande spillrorna
av fordom rätt så respektingivande partier (tyska folkpartiet 7, förut 30,
statspartiet 4, förut 20 medlemmar, ekonomiska partiet l, förut 23). En
majoritetsbildning på denna grund syntes orimlig, allrahelst som man
visste, att Hitler fört sin valstrid mot både den röda och den svarta
marxismen (centrum) som slagordet präglats. Emellertid visade det sig
möjligt att förena eld och vatten. Då riksdagen trädde samman,
uppträdde det nationalsocialistiska arbetarpartiet arm i arm med centrum,
detta parti, som för några månader sedan levt i en koalition med
socialdemokraterna. Det var påtagligt, att centrums medlemmar kände sig
besvärade av vännerna i den nya förening, vartill de tvingats genom de
säregna omständigheterna. Med generade miner åhörde man den nyvalde
nationalsocialistiske riksdagspresidenten Hermann Görings agitatoriska
anförande från presidiet, att »Tyskland nu för första gången sedan 1918
i riksdagen mönstrade en nationell majoritet». Att hålla god min även i
elakt spel har emellertid alltid varit centrums vana och styrka. Att
»majoritetskoalitionen» utgjorde resultatet av en »konstruktiv statskonst» var
alltför uppenbart.
Sedan riksdagen konstituerat sig, vilket krävde en ändlös rad av relativt
meningslösa omröstningar, höll Göring ånyo i markerad kommandoton ett
agitatoriskt anförande till den »höga församlingen», vilket han avslutade
med den övliga formeln »Ich schliesse die Sitzung». Det sägs också, att
han halvhögt tillagt »Abtreten!», det tyska kommandoordet för »Höger och
vänster om, marsch!». Stämningen inom det nationalsocialistiska partiet
präglades under dessa scener av undertryckt jubel, hos de andra partierna,
centrum inneslutet, kunde man iakttaga förstämning och en viss tvekan
om, hur man skulle förhålla sig. Kasernluften stod tjock i salen och
kaptenen-korpralen Göring förökade genom sin metod att utöva
talmanskapet detta intryck.
Det är emellertid nutilldags den tyska riksdagens förnämsta uppgift att
snabbt åtskiljas »um schlimmeres zu verhiiten». Det gjorde såväl på
allmänheten som på de politiskt initierade kretsarna föga intryck, då Göring
sökte slå sig till väktare av folkrepresentationens majestät, Det lyckades
honom inte heller att rädda församlingen från rikskansler von Papens
upplösningsdekret, då han sökte vägra honom att erhålla ordet, vartill en
rikskansler dock enligt riksdagens arbetsordning i varje situation är
berättigad. Den agitatoriska och på rena sofismer byggda argumentation,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
