Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Gustav Adolfs minne och vår tid. Av Sten Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 STEN ENGSTRÖM
ligt begrepp om, det är det andligen epokbildande, det för vår
egen uppfattning av vår ställning i världen fullständigt
revolutionerande i att problemet över huvud taget ställdes.
Ingripandet i det stora kriget på tysk botten är steget ut ur den
sfär, till vilken den svenska statsledningens aktivitet varit
begränsad under århundraden. Satsen får visserligen icke
formuleras för skarpt. De tidigare Vasakungarnas vida
kring-gripande ansatser till diplomatisk samfärdsel med tidens
stormakter vittna tillräckligt om att de icke drogo sig för att
blanda sig i den europeiska storpolitiken; hos Karl IX lever
redan med full klarhet medvetandet om sambandet mellan hans
kamp med Sigismund och den universella konflikten mellan
katolskt och protestantiskt; och själva kriget framväxer ju till
sist så gott som direkt ur den polska fejd, som Gustav Adolf
ärvt från fadern. Men likafullt! Fejdens upptagande på det
tyska rikets mark var en tanke utan stöd av någon precedens
i svensk politisk tradition. »Kejsaren är stark», säger Johan
Skytte under de bekanta överläggningarna i rådet 1629, »alla
hava stött sig på honom; det vore mot Gud och samvetet att
sträva efter kejsardömets kullstör tände.» Yttrandet är, menar
man, ett inlägg ex officio i den efter akademiska
disputatio-ners mönster anordnade debatten om skälen för och emot ett
anfallskrig, där Skytte uppträder som den utsedde förste
opponenten mot offensivtanken. Men det är verkligen också något
annat, ett troget uttryck för de båda förnimmelser, som
rimligtvis böra inställt sig i allra första hand hos Skytte liksom
hos den tidens svenskar i gemen: för det första, att företaget
var ett halsbrytande vågspel, och för det andra, att kejsaren
inte var en fiende som de andra, de gamla och kända, som man
med gott samvete kunde ge sig i kast med.
Man invänder, att även en sådan tanke som att kullstörta
»monarkien», den makt som gällde som det romerska
kejsardömets direkta arvtagare, ur vissa synpunkter icke kan ha
tett sig som något så oerhört för den dåtida generationen, vars
åskådning formats under påverkan av krafter, som längesedan
upphört att öva inflytande på yngre släkten. En sådan kraft
var den av de bildade undantagslöst omfattade syn på Sveriges
fornhistoria, som ledde vårt rikes och våra kungars ättartal
upp till de goter, som i forntiden uttågat från den
skandinaviska halvön för att underkuva själva Rom. Skulle då icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
