Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Gustav Adolfs minne och vår tid. Av Sten Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 STEN ENGSTRÖM
som minst förändrat skepnad sedan hans tid — den romerska
kyrkan. Att katolicismen, så vitt man kan se, har svårare att
återvinna fotfästet i vårt land än hos grannarna, kan
knappast bero på annat än det fastrotade minnet av att vår största
historiska insats gjorts i kampen mot den. En katolsk
kon-vertit förefaller oss andra nästan lika bisarr som en
muhammedansk, ty att skilja sig ut från gemenskapen med det
levande förflutna är ett lika paradoxalt företag som att lyfta
sig själv i håret.
Vid Lutzen kulminerar vår historia; där tar också i en viss
mening det moderna Sveriges tillvaro sin början. Liksom
Gustav Adolfs generaler behöllo slagfältet, kunde de män, som
togo på sig att föra hans värv till slut, efter många års strider
och mödor bärga hem de vinster, som han från början fattat i
sikte: säkerhet och ersättning åt Sverige, säkerhet för de
evangeliske, jämvikt inom tyska riket. Hade han fått leva, skulle
mänskligt att döma dessa resultat icke blott vunnits med vida
mindre kraftspillan och tidsutdräkt utan också vida
överträffats. Hans planer voro stadda i en fortgående utveckling; de
gällde till sist en genomgripande omdaning av det evangeliska
Tyskland, med kejsarkronan hägrande som en åtminstone
tänkbar eventualitet. Mycket har skrivits om vad det betytt för
Tyskland och för den protestantiska saken i gemen, att dessa
planer stäcktes. Vad det betydde för Sverige, har däremot
förmodligen aldrig kommit under diskussion. Det beror knappast
enbart på att frågan, hur det skulle ha gått, om icke det eller
det inträffat, är främmande för historien som vetenskap. Vi
äro helt enkelt icke i stånd att konkret föreställa oss
någonting om den ställning och de öden, som skulle beskärts vårt
land vid dess anslutning till det statsväsen, han ville skapa.
Vår fantasi förbinder hans namn icke med de möjligheter, som
gingo förlorade, utan med de resultat, som verkligen nåddes
tack vare hans insats, vilka i sin tur äro förutsättningen för
allt vad vårt folk sedan dess uträttat. Det är också detta, som
bestämmer Gustav Adolfsbildens så att säga rent estetiska
valör: vi se honom som en heroisk, men icke tragisk gestalt. Men
det är den tragiske hjälten, som har det starkaste greppet om
våra känslor: Hektor fängslar oss mera än Akillevs, Hannibal
mera än Scipio.
»Han fyllde med mod och snille fullt ut ledarens plats», skri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
