Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Pressens industrialisering. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRESSENS INDUSTRIALISERING
Av ESKIL SUNDSTRÖM
En fasad remnar som en ridå. Skräckslagen skådar man in
i husets våningar. Synerna äro inte uppbyggliga. Dolda ting
stå plötsligt bara, människor avklädda. Så har den kreugerska
koncernstatens sammanbrott verkat.
Man ropar i alla tonarter på självrannsakan.
Skandallystnaden blandar ivrigt sin röst med allvarlig och uppriktig
ängslans. Det är som om man först nu upptäckt, att det finns
synd i världen, som om det aldrig tillförne existerat mutade
politiker och köpta tidningar. En fri press, d. v. s. en press som
obunden åt alla håll och opåverkad av andra än rena
individuella uppsåt uttrycker sin mer eller mindre välunderrättade,
mer eller mindre omdömesgilla ansvarige utgivares
oförblom-merade åsikter, kan på de flesta håll inom civilisationens
råmärken knappast uppletas annat än i fullständigt
världsfrämmande individers beskedligaste inbillningar. Pressen har blivit
en makt, näst finansen kanske den största man kan peka på i
internationellt liv. För dem som sträcka sig efter herravälde
över människorna är det därför av fundamental vikt att
behärska pressen. Inflytelserika tidningar på kontinenten gå ur
hand i hand. De ha satt i system att sälja sig. Så känt är detta
att det enda man förvånade sig över, när de rysk-franska
presstransaktionerna under tsarregimen för en tid sedan i
detalj avslöjades, var hur otroligt billigt världsorgan av första
ordningen kunde köpas. Just finans och industri ha under åren
efter kriget varit ivriga kunder på det s. k. fria ordets
marknad.
Går man till kärnan av problemet — och det är väl den som
genom virrvarr och hysteri till slut måste sökas — så finner
man t. ex. i Frankrike ett resonemang som blottat på fagra
omskrivningar låter ungefär så här: En tidningsredaktör kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
