Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Litteratur - Den förvandlade Messias. Av Anton Fridrichsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 359
hannes Döparens öde är ett talande bevis på detta. Och Döparen var dock
ingen Messias, utan endast en eskatologisk botprofet i ödemarken vid
Jordan. Skulle då en man, som öppet predikade uppror mot Herodes och
romarna och samlade ett beväpnat messianskt band omkring sig, kunna
vistas i det lilla Galileen i vcekor och kanske månader och sedan efter en
färd genom hela Palestina tåga in i huvudstaden, utan att myndigheternas
pansarnäve drabbade honom? Credat Judaeus Apella!
Men den största svårigheten för Söderberg blir dock att redogöra för
uppkomsten av traditionen om Jesu förkunnelse. Att Markus icke har
mycket av detta stoff, beror, som Söderberg väl förstår, icke på, att
Markus ej kände detta stoff, utan därpå, att Markus vill framställa Jesus
under en viss aspekt, som den mäktige Gudssonen, som ger sitt liv för
världen. Överhuvud får man i källfrågan icke operera med Markus,
Matteus och Lukas, utan med den samlade urkyrkliga traditionen, som de
tre evangelisterna ha konserverat i större och mindre fragment. Denna
urkyrkliga tradition, som alltså omfattar både Jesus-ord och anekdoter,
återgår till den arameiska urförsamlingen under de två närmaste
årtiondena efter Jesu jordeliv. Hur skulle det här under dessa få år och i
denna enkla miljö kunnat växa fråm en apokryfisk samling Jesusord av den
art, som vi ha i de äldsta evangelierna ? Vi ha tillräckligt med apokryfiska
evangelier och Jesusord för att kunna göra oss en noggrann föreställning
om, hur en sådan tradition skulle sett ut.
Om man först medger Jesu historiska existens, är det galenskap att
förkasta ordtraditionen. Snarare skulle man kunna draga i tvivelsmål de
messianska dragen, ehuru även det tycks mig omöjligt. Men
Bergspredikan och liknelserna får man icke på något rimligt sätt undanrödja. Vad
Söderberg har att säga om detta stoff, som han genomgår i kap. V,
verkar ytterst beklämmande. En man med ett betydande litterärt namn borde
dra sig för att torgföra så otroliga banaliteter, som dem Söderberg här
gör sig skyldig till. Även en svuren kristendomsfiende borde begripa, att
han genom att karikera sin motståndare på detta sätt fäller den
obarmhärtigaste dom över sin egen förmåga att uppfatta och tolka det andliga
livets fäkta och möjligheter.
För envar, som har sin kritiska förmåga i behåll, måste det vara en
given sak, att varje försök att gripa Jesu historiska person måste utgå
från traditionen om hans förkunnelse. Jesus och hans lärjungar voro
judar, och judendomen var i första hand inställd på att lära och att bevara
de religiösa auktoriteternas ord. I detta formella avseende skiljer sig den
evangeliska traditionen icke från den rabbiska, redan det ett starkt
vittnesbörd om dess äkthet.
Men de evangeliska källorna ha även en annan sida: den messianska.
Från sin första början har kyrkan förklarat och förkunnat, att Jesus var
Messias, den av Gud genom profeterna utlovade Frälsaren. Och att han
blev korsfäst som »Judarnas konung», lider intet tvivel. Det inre
sammanhanget i detta är dunkelt. Källornas fragmentariska karaktär tillåter oss
icke att göra oss någon säker föreställning om, hur det messianska gjorde
sig gällande i Jesu självmedvetande och ord. Vi skulle stå inför en
komplett gåta här, om vi icke hade ett ord, ett namn, som i Jesu mun och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
