Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Dagens frågor - En ny Ålandsfråga. Av G. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 367
Den svenska regeringen forsökte nu, sedan den av olika skäl
misslyckats-att föra vår enligt principen om folkens självbestämningsrätt och ur
historisk synpunkt otvivelaktigt grundade krav på Ålandsöarna gällande, att
åvägabringa en ny och mera omfattande Ålandskonvention. Det
självständiga Finland hade från början visat sin goda vilja genom att rasera de
av ryssarna uppförda befästningarna; men detta var enligt Sveriges
mening icke tillräckligt, och utan alltför stora svårigheter enades man även
om konventionen rörande Ålandsöarnas neutralisering och demilitarisering.
Denna biträddes, utom av Frankrike, England och Italien, även av alla de
stater, vilka förfogade över någon del av Östersjöns kuster, dock med ett
synnerligen viktigt undantag. Ryssland, som icke inbjudits att deltaga i de
förhandlingar, vilka föregingo konventionens slutliga undertecknande i
oktober 1921, vägrade kategoriskt att sedan biträda densamma, och
sovjetregeringen har senare vid flera tillfällen tydligt givit vid handen, att den
på intet sätt känner sig bunden av dess bestämmelser.
Den nu gällande konventionen inskränker sig icke såsom den av år 1856
till att endast förbjuda uppförandet av befästningar på öarna, Inga som
helst »anordningar for krigsändamål» få där vidtagas, inga stridskrafter
få införas (så får t. ex. ett arméflygplan icke landa där) annat än för
att upprätthålla ordningen eller skydda mot direkt hotande
neutralitetsbrott; och den enda åtgärd, Finland i fredstid äger vidtaga till ögruppens
försvar, är att »i händelse Östersjön beröres av ett krig» (alltså icke
tidigare) minera vattenområdet däromkring. Den neutrala zonen har förlänats
en påfallande stor utsträckning och omfattar jämväl öarnas
territorialvatten. Till gengäld åtaga sig de till konventionen anslutna staterna en
garanti för neutralitetens upprätthållande. Blir densamma hotad, skall
anmälan göras till Nationernas Förbunds råd, och alla garantimakterna skola
då äga säte och stämma i detta. Om rådet därefter enhälligt så beslutar,
äro de förbundna att medverka till de åtgärder, som finnas nödiga; vinnes
endast 2/3 majoritet, ha de rättighet att om de så önska verkställa det
fattade beslutet. Vid röstberäkningen fästes givetvis icke avseende vid den
eller de staters vota, vilka äro anklagade för att ha hotat neutraliteten.
Ålandskonventionen innefattar alltså å ena sidan en garanti för öarnas
neutralitet, men utan någon vare sig rättighet eller skyldighet för andra
garantimakter än Finland att direkt ingripa, Först sedan
folkförbunds-rådet hunnit mottaga officiell underrättelse om saken, sammanträtt och
efter överläggning enhälligt eller med kvalificerad majoritet fattat sitt
beslut, blir det fråga om att vidtaga åtgärder mot fridstöraren. Å andra
sidan är öarnas innehavare, Finland, förhindrad att i fredstid vidtaga ens
den allra enklaste försvarsberedskap. Man frågar sig osökt, om garantien
under sådana förhållanden innebär någon nämnvärd säkerhet gentemot en
välrustad angripare. Innan det sinnrika och invecklade maskineriet bringats
att fungera, är det fara värt att fienden hunnit intaga öarna och befästa
sin ställning där åtminstone så mycket, som erfordras för inrättande av
flyg- och flottbaser för fortsatta operationer mot Finland och — Sverige.
Ålands betydelse ur strategisk synpunkt, som sedan gammalt är känd
och erkänd, har genom krigsväsendets utveckling blivit ännu mycket större
än den tidigare var. Redan när 1856 års konvention ingicks, torde man ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
