Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Dagens frågor - En ny Ålandsfråga. Av G. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 369
Större är måhända faran för att stationerandet av en stark finländsk
militärstyrka på Åland kunde komma att sätta landets självstyrelse i fara
och kanske rentav bli ett stöd för eventuella förfinskningssträvanden.
Även härvidlag torde man dock med rätta kunna hoppas på en viss
rättskänsla från finsk sida. Sverige har lojalt funnit sig i det enligt svensk
mening orättfärdiga beslut, varigenom Åland tillerkändes Finland, och den
gamla Ålandsfrågan har för vårt vidkommande icke längre någon
aktualitet. Men detta har skett under den oeftergivliga förutsättningen, att
överenskommelsen även av Finland lojalt upprätthålles, och ett motsatt
förfarande måste därför betecknas som hart när otänkbart. Ålänningarnas
vilja att med all makt bevara sin självstyrelse och hävda sin egenart har
på mångfaldiga sätt tydligt ådagalagts, förutom att deras särställning
inom den finländska staten alldeles oavsett 1921 års konvention står under
hägnet av en internationell överenskommelse, ingången genom Nationernas
Förbund. Frihetssträvanden av denna art skulle utan tvivel stöta på ett
motstånd så starkt, att man mycket hastigt insåge att försöket icke lönade
mödan, även om den till ytterlighet osannolika händelsen inträffade, att
saken alls komme på tal. Vidare förfogar Finland varje år över ett icke
oväsentligt antal svenskspråkiga värnpliktiga, vilka tillsammans med
ålänningarna själva — ty dessas befrielse från värnpliktstjänstgöring skulle
givetvis upphöra samtidigt med demilitariseringens upphävande •— borde
kunna företrädesvis användas till ögruppens försvar.
Annorlunda ställer det sig om och när det skulle gälla att utverka de
övriga signatärmakternas bifall till konventionens upphävande. Ryssland,
som enständigt vägrat att biträda eller ens erkänna densamma, kunde
givetvis knappast direkt opponera sig mot dess annullerande, även om dess
agenter på andra vägar kunna vara i stånd att bereda svårigheter; från
Estlands, Lettlands eller Polens sida kunde något motstånd knappast vara
att vänta; i Danmark har man från början visat sig föga böjd att åtaga
sig de på konventionen beroende förpliktelserna; men vilken ställning
stormakterna England, Frankrike, Tyskland och Italien kunde komma att
intaga, är en helt annan fråga. Dock torde det knappast vara särdeles
troligt, att de direkt skulle vilja sätta sig emot en förändring. Bevarandet
av lugn och säkerhet i Östersjöns norra del är ett allmänt europeiskt
fredsintresse av första ordningen. Sveriges och Finlands självständighet
och nuvarande gränser äro icke föremål för några tvister; och trots
Kreugerskandal och Lapporörelse kan man säkerligen våga hoppas, att de
ännu räknas till Europas lugnare och mera påtliga stater. I dessa dagar,
då alla ha händerna fulla med sina egna svårigheter, torde maximen
»hjälp dig själv, så hjälper dig Gud» även av stormakterna gärna
tillämpas på de små staternas förhållanden. Och slutligen, också om det icke
skulle visa sig möjligt att omedelbart åstadkomma överenskommelsens
upphävande, vore dock ett försök, som kunde bereda marken för fortsatta
framstötar i samma syfte, en värdig uppgift för svensk och finländsk
diplomati.
Lugnet vid Östersjön har ännu icke blivit direkt hotat. Men tiden går
fort i dessa dagar, och det kan icke förnekas, att vårt land är sällsynt
illa rustat för den storm, som möjligen eller kanske troligen är att vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
