- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tjugoandra årgången. 1932 /
378

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 16 dec. 1932 - Rudolf Kjellén. Några ord till tioårsminnet av hans död. Av Georg Andrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

378 GEORG ANDRÉN

dogmatisk tro som någonsin Guds treenighet och nattvardens
transsubstantiatioii. Man tvivlade icke på vetenskapens —
d. v. s. naturvetenskapens — rätt att säga sista ordet i alla
frågor; i alla vinklar och vrår knnde den tanke, som byggde
på erfarenheten, kasta sitt ljus. Och att detta Ijns skulle verka
förödande på alla de idéer och makter, som buro traditionens
hallstämpel och vuxit upp i dess skugga, därpå tvivlade man
ej. Denna vetenskap, som sålunda gick till storms mot
gammal tro på alla områden, hade själv något av trons karaktär
och trons kraft. I sina bästa former hade den också ett
moraliskt allvar, fostrat i Brands stränga skola, som gav det
protestantiska nitet en eldigare kraft än den, som var regel på
motsidan, där traditionalismen helt visst ofta nog inte var
något annat än idélös och tanketrög slentrian.

Jag tecknar inte denna välkända bild blott för nöjet att få
måla utan för att få den rätta bakgrunden till Kjelléns egen
gärning. Åttiotalisterna hade helt visst icke sina rötter i de
svenska universitetens traditionsbundna mark; näringen och
impulserna fick man mest utifrån och Stockholm var även
80-talets huvudstad. Men en filial fanns likväl i Uppsala och
även om denna ej var så inflytelserik inom professorskretsarna,
så torde den dock i ej ringa grad ha angivit tonen bland
studenterna och till dem hörde ju ännu Eudolf Kjellén. Jag vet
inte i vad mån han deltog i de ändlösa diskussionerna; det är
möjligt, att han mera sjöng och läste än grälade. Säkert är i
varje fall, att det icke skulle dröja länge, innan han öppet
framträdde som en av åttiotalskulturens ivrigaste och
starkaste vedersakare. I likhet med Oscar Alin, Harald Hjärne
och Vitalis Norström skulle Eudolf Kjellén trotsa den
förhärskande tidsandan med dess utilitarism, kosmopolitism och
radikalism.

Vi som leva i en kaotisk tid — utan härskande men därför
också utan kätterska meningar — ha kanske svårt att
föreställa oss vad det vill säga att ställa sig i opposition mot
tidsandan. Det var att frivilligt sätta sig, där de anklagade och
begabbade sitta, det var att avstå från den glädje, som
delaktighet i tidens segrar ger. Det var att kämpa en ofta bitter
och hopplös strid. Det var att ställa sig bland beati
possi-dentes, söm ofta komprometterade sina idéer genom att kämpa
för dem utan idealitet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 27 21:53:39 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1932/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free