Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 16 dec. 1932 - Rudolf Kjellén. Några ord till tioårsminnet av hans död. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUDOLF KJELLÉN 385
grundläggare», högt och tydligt vittnat (Göteborgs Aftonblad
maj 1913). Vittnesbördet har ett stort biografiskt intresse och
jag skall därför tillåta mig att citera vissa delar därur.
Kjellén skriver bl. a.: »Intill min levnads slut skall jag i högsta
erkänsla bevara minnet av Oscar Alin, ’den faderlige vännen,
den rättrådige läraren, det ädla medborgerliga föredömet’, åt
vilket jag år 1906 tillägnade min bok Nationell Samling. Han
var den, som först lärde mig det objektiva och därmed gav
tanke och handling ett rättesnöre för alla livets skiften. Men
icke innebär det ett förnekande av mästaren, att man vidgar
sitt verksamhetsfält utanför hans. Liksom jag i vetenskapen
icke kunnat stanna vid Alins exklusivt författningsbestämda
statsbegrepp utan fortsatt till det vidare begreppet av politisk
’makt’, så har jag även i praktisk politik kommit att rita
cirklarna utanför den gammalstränga konservatism, som var hans
heder och begränsning tillika. I den mån denna utveckling
skett under yttre inflytande, är jag klart medveten om, att
detta kommit från Oscar Norén.» Kjellén tillägger, att han hos
Norén lärde »intimt känna en politisk begåvning» vars like
han icke sett i detta land. Bakom »det drastiska och
paradoxala» hos Norén fann Kjellén, säger han, »en skärpa i tanken,
en vidd i perspektivet, ett grepp på det väsentliga och tillika
en orientering i det rent praktiska, som för den unge
akademikern mången gång framstod som en uppenbarelse».
Förhållandet mellan Vitalis Norström och Kjellén kunde
förtjäna sin särskilda behandling. Själv är jag i tillfälle att
vittna om den djupa sympati, den varma vänskap och stora
beundran, som förenade de båda, även när det personliga
umgänget icke så flitigt plägades. Föreningspunkterna voro
många: Hos dem båda fanns ett starkt personligt patos, en
förmåga att gripas, som ej tillät dem att stå som obekymrade
och hjärtlösa iakttagare inför stora händelser. Hur
betecknande är det icke, att de båda mottogo obotliga sår av
världskrigets allmänna olycka. Bägge sökte pressa perspektivet sub
specie aeternitatis på dess yttersta möjligheter för att försona
sig med utgången. Bägge funno kanhända också en viss
con-solatio intellectus i konstruktionerna; hjärtats tröst kunde
emellertid icke vinnas på denna väg och vad betydde då det
andra? Norströms värmländskt öppna, varma och fantasirika
väsen måste anslå närbesläktade strängar i Kjelléns egen na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
