Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 16 dec. 1932 - Dagens frågor - En frondör. Av G. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 DAGENS FRÅGOR
Och det var heller icke ägnat att förvåna, att författaren kände en ren
och oförfalskad glädje över att för en gångs skull få säga vad han tyckte,
oberoende av alla de hänsyn, som journalisten vanligen måste taga.
Kritiken gick i huvudsak fråm på två linjer. Dels var det den »oskariska»
periodens förljugenhet med dess ännu bestående kvarlevor, som skulle
avslöjas — deklarationsbedrägerier, sammanblandning av enskilda och
allmänna affärer, nepotism och ostraffad bestickning av ämbetsmän och
företagsledare. I vilken utsträckning författarens iakttagelser här voro riktiga
och i vilken mån han möjligen kan ha överdrivit, må lämnas därhän; i
varje fall verkade framställningen i detaljerna övertygande, även om man
ofta fick intryck av en orimlig generalisation. Men därjämte riktades en
skarp kritik även mot vad som kanske är roten till det onda: själva
överklassens ofta självgoda och ansvarslösa inställning till sig själv, sina
svårigheter, och andra samhällsgruppers arbete. Här var hans djärvhet att
våga säga sin mening så mycket mera påfallande, som Kreuger-skandalen
i detta fall icke, såsom när det gällde den allmänna ohederligheten, i
förväg öppnat den offentliga kritikens slussar. Han begärde helt enkelt, att
överklassen och framför allt dess offentliga företrädare skulle mäta sig
själv och sina svårigheter med samma mått som begagnas för andra
klasser; och han drog sig icke för att med ganska aktuella exempel belysa sin
uppfattning, att så hittills icke varit fallet.
Så lät han kritiken gå fram åt alla håll inom den egna riktningen, till
synes ganska hänsynslöst. Belysande var det sätt, på vilket han avvisade
den gamla användbara satsen att kritik skall vara saklig, icke personlig:
»Är det något som man skulle vilja peka på för dagens debattörer här i
landet, så är det nämligen just detta att det i grund och botten inte är
så märkvärdigt att svänga törneriset för att gissla ?de mosigt överfeta och
dästa själars här’; det blir märkvärdigt först i det ögonblick gisselslagen
gälla inte hären — ty dess riposter äro i allmänhet märkvärdigt ofarliga
— men enskilda individer i hären, vilka kunna tänkas slå tillbaka!» Man
skulle kunna tillägga, att liksom enligt Geijers ord det personliga är det
högsta i historien, så är det också det drivande och viktiga momentet i
samtidens historia.
Hela Björkmans kritiska aktion är så främmande för våra vanor, att
man — oavsett hur man sedan ställer sig till den ofta träffande, någon
gång kanske överdrivna och i enstaka fall en smula billiga kritiken •—
tvingas till ställningstagande inför den gamla frågan: cui bono? Varför
skall man frondera? Tidens lösen är sammanhållning; låt oss glömma
varandras fel och främst våra egna, låt oss i stället sluta oss tillsammans
till en oupplöslig enhet och bjuda motståndarna spetsen!
Frågan är ytterligt aktuell, särskilt i det politiska livet. Och när det
gäller det dagliga arbetet, tolereras knappast heller någon frondör;
troligen med full rätt. Men publicistiken är en annan sak. Det är en olycka,
om banden där skola bli så fasta, att man måste läsa allt vad som blir
tryckt för att ur den otroliga massan olika partiers, klickars och
finanskoncerners organ genom jämförande källkritiska studier bilda sig en
uppfattning om vad som egentligen hänt, vare sig i statsutskottet, i
tändsticks-bolaget, i författareföreningen eller i Lunde. Här har »sanningssägaren»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
