Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Baldwin. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer direkt till Englands hjärta än låt oss säga Sir Austens
monokel.
Snopnare har väl ett parti sällan känt sig än Englands höger
inför den politiska förödelses styggelse, som Baldwin med sin kupp
år 1923 bragte åstad. »Safety first» kantänka! »Baldwin must go»
— skreko presslordernas plakat utmed rännstenarna. Men
Baldwin gick inte. Det finns fältherrar, som först i prövningens och
motgångens melankoliska minut vinna sina truppers hjärtan och
tillgivenhet. Baldwin hade gjort två ting, som väckte sympati
hos mannen i ledet. Han hade äntligen i ett oförfärat
handlingsförsök omsatt de många långa årens tjat om skydd för
hemmamarknaden. Vidare hade han gjort det utan att krypa bakom
någon annan. Alla de andra, kolleger och partibossar, kunde två
sina händer. Blott hans eget politiska liv var tärningskastets
insats. Högerpartiet var skamfilat. England har intet ord för
skadeglädje — det lånas vid behov från tyskan — men nu fanns det
behov av det. De som sagt, att koalitionen var sista skansen mot
socialismens erövring av makten, syntes dessutom ha fått rätt.
Men högerpartiet lät icke övertala sig att söka en ny ledare. Den
man, som åsamkat det dekonfityren, hade personligen utgått på
något sätt luttrad och förstorad ur alltihop.
Högern hade fått en ledare som lön för nesan.
Baldwin fastslog häromåret, då han som Lord Rector stod inför
Glasgows studenter, att statsmannaegenskaperna äro tålamod,
medkänsla, common sense, fantasi och åter tålamod. Nu blev
tålamod det slagna partiets paroll. Det behövde icke utövas länge.
Mac Donalds kabinett föll på sitt eget svärd samma år som det
fötts. Och Baldwin var åter premiärminister.
Om man ur det politiska förloppet söker analysera fram en bild
av Baldwin, så framträder kanske starkast ett drag av förklarad
egensinnighet. Han vantrivdes i det magnifika sällskap, han
befann sig i före 1922, och det magnifika sällskapet drogs heller
aldig till honom. Vad de beundrade hos varandra, saknade han.
Han har anseende för att vara en tämligen skral underhandlare.
Törhända är hans egensinnighet, hans förkärlek för att fatta stora
beslut i enrum, utslag av eget medvetande om denna svaghet. Han
bepansrar sig mot den större smidigheten. Han måste självfallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>