Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Samhället och vetenskapen. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åtminstone ter sig saken så för den, som anser att både nutidens
och forntidens samhällen i lika hög grad erbjuda föremål för
fruktbärande vetenskaplig forskning. Den gamla metoden att draga
gränsen t. ex. mellan historia och statskunskap vid ett visst årtal
är väl alltför ovetenskaplig för att i våra dagar kunna påräkna
några anhängare. Avgörande är naturligtvis ingenting annat än
de behandlade problemens karaktär. Ett studium av frihetstidens
författningsliv är och förblir statskunskap lika säkert som en
redogörelse för 1914 års härordning hör historien till.
Till slut ännu en sak, som i detta sammanhang förtjänar att
observeras. Både professor Tingsten och professor Myrdal betona
med programmatisk skärpa, att forskningsfrihet särskilt för
socialvetenskaperna är en ofrånkomlig nödvändighet. Riktigheten
och betydelsen av detta faktum kunna icke nog understrykas. Det
ligger i själva verket i sakens natur, att ett allvarligt studium av
de samhälleliga förhållandena icke är möjligt, om samhällets
myndigheter föreskriva forskningsresultatens innehåll.
Vetenskapsmännens arbete blir ju då fullkomligt onödigt: vad tjänar det till
att försöka lösa ett problem, om man har lösningen färdig bredvid
sig? Icke minst för samhället själv måste ett dylikt tvång få
mycket skadliga verkningar. Det orimliga i revolutionsmannens
yttrande till Lavoisier, »republiken behöver inga kemister», ligger
icke däri, att kemien är viktigare än republiken, utan i att
republiken faktiskt behöver kemister. I våra dagars komplicerade och
maktfullkomliga stat ha samhällsforskare av olika slag blivit så
gott som oumbärliga, och meningsbrytningarna dem emellan ge
ofta den bästa hjälpen, då trassliga praktiska frågor skola utredas
och lösas.
Ej minst i statslivets eget intresse har vetenskapen därför rätt
att kräva obeskuren forskningsfrihet. Men vad många ha lätt för
att glömma, det är de krav som då också måste ställas på forskarna
själva. Vetenskapens frihet har kanske i den akademiska
högfärden sin svåraste fiende, och akademisk frihet är icke detsamma
som vetenskapsmännens självsvåld. Det finns tyvärr exempel på
att vetenskapens höghet icke alltid tillbörligen beaktas av dem,
som av staten fått sig tilldelad uppgiften att vara hennes tjänare.
De skandalösa befordringsstriden vilka tidvis hört till ordningen
för dagen, ha givit drastiska exempel därpå. Någon gång händer
det också, att en forskare, som nått fram till den lärostol han
under många år eftersträvat, därefter tämligen fullständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
