Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 23 november 1935 - Sanktioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
det undandrogo folkförbundet sitt bistånd i ett fall som det
föreliggande, så gynnsamt för att statuera ett exempel. Med de omätliga
värden, som stå på spel, bör — när så stor enighet för en gångs skull
föreligger — försöket med ekonomisk blockad till bekämpande av
krig göras.
Den risk, som vårt land genom sitt deltagande i sanktioner kan
löpa, måste vägas ej blott mot tillfälliga ekonomiska avbräck utan
främst mot det ojämförligt mycket större intresse, som vi ha av att
fredsgarantierna stärkas eller åtminstone ej försvagas. I
föreliggande fall torde risken för att Sverige invecklas i krigstillstånd med
Italien vara synnerligen ringa och kan elimineras ur diskussionen.
Däremot kan en liknande situation i framtiden uppstå närmare våra
gränser och försätta oss i ett mera prekärt läge. Hur mycket denna
risk än måste beaktas, får dock ej förbises, att biträdandet av
sanktionerna mot Italien kan tjäna som prejudikat blott för ett sådant
fall, då de europeiska staterna — därvid oundgängligen förbundets
samtliga stormakter ■— med motsvarande samstämmighet slutit upp
kring en ekonomisk bojkott; i ett sådant fall torde Sverige knappast
ha något val, ens om det utträtt ur förbundet. Uppfyllas ej dessa
villkor, kan Sverige icke känna sig mer förpliktat än andra att tillämpa
art. 16 i pakten.
Sveriges trygghet kan f. n. ej tänkas större utom än inom
förbundet. Så skröpligt som förbundet många gånger visat sig, kan man
dock icke heller påstå, att tryggheten är mycket större inom än
utom detsamma. Man kan endast i vår av jäsningsämnen fyllda tid
förklara, att det icke kan föreligga något svenskt intresse att utan
trängande skäl påskynda en sådan utveckling av förbundet, som
begränsar dess uppgift till att bli ett filantropiskt interstatligt organ.
Hur litet man än bör förlita sig uppå andra staters hjälpsamhet,
måste Sverige, i händelse det i framtiden överfalles av någon mäktig
stat, som en lojal medlem av förbundet ha större utsikter till bistånd
än om det nu räddhågat och självtillräckligt ställt sig utanför; att
av andra begära offer utan att själv lämna en tillstymmelse därtill
kan omöjligen stärka vår ställning för framtiden och skulle dåligt
rimma med den ömsesidighet, utan vilken allt verksamt fredsarbete
måste vara otänkbart.
En grundsyn som den här ovan skisserade innebär icke till någon
del, att Sverige blint skall låna sig åt att gå tvivelaktiga ärenden.
Tvärtom kräva vårt lands intressen den största varsamhet såväl i
den aktuella konflikten som framdeles. Det kan sålunda ej nog starkt
inskärpas, att Sverige måste som ofrånkomlig betingelse för sin
medverkan vidhålla kravet, att sanktionerna biträdas av praktiskt taget
alla europeiska förbundsmedlemmar. Det kan aldrig heller få tänkas,
att Sverige vid ställningstagandet till olika grader av sanktioner
förivrar sig till att vidta åtgärder, som många andra stater uraktlåta i
hopp att därav för egen del profitera. Det måste ställas som
ovillkorlig fordran, att samtliga länder, ej minst stormakterna själva, vid
verkställandet av sanktionerna lojalt fullgöra de samfällda åtagan-
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
