Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vart går du, Europas ungdom? Av Viggo Loos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fenomen, med bolsjevismen som utgångspunkt, kunna vi iakttaga i
Ryssland. Man kan väl ha skäl att fråga: vart går du, Europas
ungdom?
Hur Tyskland och Italien fostrar sin ungdom är närmast deras
egen angelägenhet. Vi ha ingen rätt att blanda oss i den, och vi
kunna icke heller likställa de båda diktaturerna, som bygga på
skilda ideologier. Det finns drag, som vi kunna värdera i de
lärdomar, som bibringas det uppväxande släktet, såsom offerviljan,
fosterlandskärleken, kraften att handla för andra mål än de
egoistiska.
Men en diktatur är en diktatur. Likriktningen kan alltid möta
motstånd, och enda sättet att genomföra den är maktviljan.
Edward Spranger, den framstående tyske pedagogen, har själv
satt fingret på den sjuka punkten. (Das deutsche Bildungsideal
der Gegenwart, 1931.) Ett väsentligt mål för den tyska bildningen,
säger han, är att väcka individens sinne för att staten med sina
ordnade makt- och rättsformer lever i alla som en objektiv
andemakt, som formar och binder den enskildes väsen. Icke som något
främmande och yttre, som skoningslöst förtär individens bästa
krafter, utan som något i själen upptaget, av det inre bejakat,
emedan det adlar och höjer själen. Men om icke detta sker? Då
måste den enskildes krafter och självständighet bindas med tvång.
Någon annan utväg finnes icke, så vitt vi kunna se. Så är det
icke i den demokratiska staten. Där kan den enskilde ge fritt
uttryck åt sin mening. Hans personliga ideal och utveckling
antastas icke, såvida de röra sig inom lagliga gränser och
överenskomna råmärken. I diktaturerna betyder individen intet och
staten allt. Därför är risken för en konflikt, som ödelägger
personligheten, också större. När människan är till för statens skull
och icke tvärtom, hotas den fria personliga utvecklingen.
Diktaturerna söka undgå konflikten genom att fostra den
kommande generationen till statstrogna bekännare. Därmed måste de
också uppgiva humanismens bildningsideal i den form, som vi
känna det ända från grekernas dagar, det ideal, som har den fria,
självständiga personligheten till mål och friheten som sin livsluft.
En väldig förändring har därmed inträtt i förutsättningarna för
kulturen i stora delar av vår världsdel. Existera de nuvarande
politiska maktförhållandena någorlunda oförändrade en längre
tid framåt har en ny människotyp vuxit fram. Den intensitet och
den målmedvetenhet, som prägla diktaturernas reformprogram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
