Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 15 januari 1936 - Nyckelromanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intrigen, även i detaljer, är hämtad från faktiska förhållanden och
tilldragelser, som på den ifrågavarande platsen äro allmänt kända.
Att de sedda genom författarens glasögon antagit en särskild färg,
faller emellertid av sig självt.
Det är icke svårt att räkna ut, var »Tjurö» är beläget — boken
kunde för den delen lika gärna ha varit försedd med kartbilaga.
Varje plats och holme är noggrant angiven, och det skall gärna
medgivas, att naturskildringarna höra till det som man helst
stannar inför. Sambandet mellan ortsbestämningen och bokens
tankegång är svårare att begripa. Inte heller författaren vill ju göra
gällande att de refererade händelserna äro särskilt typiska för
skärgården eller för denna ö och dess innevånare. Varför då denna
småaktiga identifiering av allt och alla? Ett exempel må vara
tillräckligt. I berättelsen förekommer en ung präst, som av allt att döma
i viss mån är författarens alter ego och får stå för hans ofta mycket
skarpa omdömen om personer och förhållanden. Om denne meddelas
bl. a., att han »hade en bror som var ingenting mindre än chef för
själva kriminalpolisen i Stockholm». På en av de präster, som de
senaste åren tjänstgjort på »Tjurö», passar den beskrivningen in.
Trevligt för honom att på detta sätt få skylta inför sina förra
församlingsbor!
Ingen som läser denna bok kan tvivla om att det ligger en ärlig
indignation och ett moraliskt patos därbakom. Men man frågar sig
om det verkligen är tillständigt att välja romanen som formellt
uttrycksmedel, om avsikten i främsta rummet är att brännmärka
vissa faktiska förhållanden. Vad som sägs är till stor del av den
art, att man utan överdrift kan påstå att det skulle ha fällts av vilken
tryckfrihetsjury som helst, om bara de rätta namnen hade varit
utsatta. Hade det inte under sådana förhållanden också varit
renhårigare av författaren — därest han nu verkligen ansåg sig
moraliskt förpliktad att göra avslöjanden — att gå till öppen attack?
Förbindelser med pressen saknar han ju inte.
På sätt och vis hade det varit något mera försonande över det hela,
om icke angreppet nästan uteslutande riktats mot människor, som
socialt och intellektuellt stå i en annan grupp än författaren och
därför ha mycket svårt att försvara sig med litterära medel. Det är
inom parentes sagt ganska överraskande att en man med hans starka
sociala ansvarskänsla icke gått hårdare fram mot exempelvis
sommargästerna. Men ehuru bilden denna gång fått en ovanligt
fotografisk prägel, kan man kanske icke komma ifrån, att det skulle vara
orättvist att låta Hellström ensam bära ansvaret. Han har i fråga
om nyckelromaner endast följt höga föredömen.
Och här, i denna allmänna tendens, ligger också det som främst
motiverar en reaktion. På den ö, där Hemsöborna på sin tid
lokaliserades, lever minnet av den schavotteringen ännu friskt kvar. Det
har skapat en bitterhet och ovilja, som ej minst ur social synpunkt
har sina sidor. Andra författare ha för vana att begagna sina
avdankade vänner som löjliga eller illasinnade typer i litterära alster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
