Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Svenska Akademien. Några reflexioner inför 150-årsminnet. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Jacobson
stor svårighet lian kunde förmås att skriva den jubileumsdikt,
som likväl blev ett av de största mästerverken icke blott inom
hans egen diktning utan i hela den svenska litteraturen.
En tryggad plats inom Svenska akademien var i långliga tider
beredd åt historieskrivarna. Alltifrån Erik Gustav Geijer till
Harald Hjärne möta vi här hela raden av den svenska
historieskrivningens spetsar: Fryxell, Strinnholm, F. F. Carlson,
Malmström, Odhner, Svedelius, Hans Forssell, B. E. Hildebrand, Hans
Hildebrand, Montelius och Annerstedt. I detta avseende har
emellertid en påfallande förändring skett på senare tid. Efter Harald
Hjärnes död har akademien inom sina led saknat representanter
för den politiska historien. Orsaken kan icke vara brist på
lämpliga kandidater utan måste vara något annat. Förhållandet ter
sig så mycket mer anmärkningsvärt, som man samtidigt
konstaterar, att litteraturhistorien för närvarande har icke mindre än
fyra representanter i akademien, vartill kommer, att ytterligare
ett par av dess medlemmar numera äro huvudsakligen verksamma
såsom litteraturkritiker. Är det omsorgen om Nobelprisen, som
föranlett denna kraftiga mobilisering av den litteraturhistoriska
fackkunskapen inom Svenska akademien?
Akademiens språkvårdande verksamhet har helt naturligt
föranlett, att framstående språkforskare i rätt stor omfattning fått
plats inom densamma. Här kunna nämnas namn sådana som
Rydqvist, Wisén, Söderwall, Esaias Tegnér d. y., Kock ocli Noreen.
Att akademien alltjämt känner sina förpliktelser i detta
hänseende, visar dess sista inval, som motiverades av att den invalde
är en framstående språkvetenskapsman.
Granskar man Svenska akademiens medlemsförteckning under
olika tider, finner inan emellertid, att akademien ej sällan lämnat
tillträde till sin krets även åt sådana, som enligt nutida
uppfattning knappast kunna sägas höra hemma i denna församling.
Detta gäller dock icke om de filosofer — Nils von Rosenstein,
Samuel Grubbe, Vitalis Norström och Hans Larsson — som hört till
de adertons krets. Ej heller kan man förvånas över att Svenska
akademien införlivade med sig ett sådant snille som botanikern
Agardh; hans naturforskarbragder voro ju endast en sida av ett
sällsynt mångsidigt livsverk. Däremot förefaller det rätt
obegripligt, att akademien 1903 efter Snoilsky invalde den berömde
målaren Georg von Rosen; han liade också den goda smaken att
avsäga sig den erbjudna utmärkelsen. På samma sätt liöll det 1837
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
