Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Överbefälhavaren och grundlagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
och följaktligen måste ha den livligaste förnimmelsen av
angelägenheten att säkra bästa samklang mellan försvarets skilda grenar.
Allmänheten torde också kraftigt reagera, om det skulle visa sig att det
inför ett modernt krig allt överskyggande problemet om vår
värnkrafts effektivaste organisation finge stå tillbaka för anakronistiska
synpunkter eller tillfälliga motsättningar. Den opinion, som endast
har helheten för ögonen, kommer säkerligen ej att ge sig till tåls i
sitt krav på trygghetskänsla, förrän frågan om försvarets enhetliga
ledning i den ena eller andra formen fått sin ändamålsenliga lösning.
Vare sig en särskild överbefälhavare tillsättes även för fredstid eller
enbart under krig, har det åtminstone tidigare förefunnits en tvekan
på sina håll om grundlagsenligheten hos detta ämbete, som
regeringsformen alis icke känner. Det kan här icke komma i fråga att närmare
diskutera alla de statsrättsliga synpunkter, som kunna anläggas på
denna tolkningsfråga. Endast ett par moment av allmännare intresse
skola beröras. Diskussionen rör i första hand regeringsformen § 14:
»över rikets krigsmakt till lands och sjöss äger konungen högsta
befälet», vidare också § 7, enligt vilken alla regeringsärenden utom de
s. k. kommandomålen skola »inför konungen i statsrådet föredragas
ocli där avgöras». Då kommandoexpeditionerna enligt
kommissionsförslaget skola bibehållas, inskränker sig huvudfrågan egentligen till
spörsmålet, huruvida konungen äger rätt att delegera sin befälsmakt
åt annan person vare sig det gäller blott chefer för olika
försvarsgrenar var för sig eller en för alla grenar enhetlig överbefälhavare,
med oundviklig följd att en del självständiga synnerligen viktiga
avgöranden angående krigföringen och dess behov ej längre träffas av
konungen eller under konstitutionell kontroll.
Ett slags svar på den uppställda frågan erhålles genom hänvisning
till historiska fakta. En särskild överbefälhavare har en gång
tillsatts efter 1809, alltså under den tid, då den oförändrade paragraf 14
varit normgivande. Karl Johan förordnades nämligen som kronprins
omedelbart efter sin hitkomst till överbefälhavare för såväl hären som
flottan, under såväl fredstid som 1813—1814 års krig. Att det därvid
rörde sig oin en delegering till tronföljaren ändrar intet i sak. Av
lika stort intresse är prejudikatet nummer två, vilket kommissionens
betänkande om ock uppenbarligen i något missvisande form lämnar
upplysning om och som förut torde ha varit för allmänheten obekant.
Under den första världskrigstiden fattade den Hammarskjöldska
regeringen beslut om att en överbefälhavare för fälthären och
motsvarande delar av marinen skulle tillsättas i händelse av krig. Beslutet
infördes aldrig i författningssamlingen, men det torde gå igen i t. ex.
1931 års allmänna krigsförvaltningsförordning, när denna endast
alternativt talar om konungen som högste befälhavare för fältkåren.
Samma år stadgas även att chefen för flygvapnet och de självständiga
flygstridskrafterna skola underställas högste befälhavaren. Trots att
det från många synpunkter måste anses oformligt att genom ett enkelt
regeringsbeslut eller genom vanlig lagstiftning eller — som nu är mest
aktuellt — rent av genom ett riksdag-ens budgetbeslut genomföra en
207
15 — 3678. Svensk Tidskrift 1936.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
