Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Överbefälhavaren och grundlagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organisatorisk anordning, som oförnekligen förgriper sig på ett
grundlagsbud, finns det sålunda prejudikat på att tillsättandet av en högste
befälhavare ej uppfattats som grundlagsstridigt. Kommissionen har
för sin del gjort grundlagsfrågan än lättare att komma förbi genom
att tala om överbefälhavaren »under konungen».
Grundlagsfrågan kan emellertid ses ur en annan synvinkel. Även
om man å ena sidan skulle finna det önskligt att ha fria händer och
fördenskull ville lämna paragraf 14 i fred med öppet fält att laga efter
läglighet, kan det å andra sidan ifrågasättas, om ej överbefälsfrågan
borde regleras i grundlagen i enlighet med vad tidsläget fordrar. Vi
bortse härvid ifrån, om en dylik reglering kan politiskt försvåra
genomförandet av den önskade centraliseringen, samtidigt som vi
dock peka på det gynnsamma förhållandet att en i år i sammanhang
med ett eventuellt försvarsbeslut företagen grundlagsändring redan
1937 kan definitivt antagas och sålunda ej behöver medföra något
sakligt dröjsmål. Vi utgå vidare ifrån att en grundlagsreglering bäst
skulle ske i form av ett tillägg till paragraf 14, blott innehållande att
antingen enbart under krig eller också även under fredstid — vilket
riksdagens beslut nu må bli — skulle finnas en särskild högste
befälhavare, vilkens befogenheter fastställdes antingen genom lag eller
beslut av konungen.
Skälen för det sålunda skisserade tillägget kunna sammanfattas i
följande. För det första är det ej tänkbart, att konungen numera kan
föra ett effektivt personligt befäl på det sätt, som kunde vara möjligt
för segraren från Svensksund eller direkt anstod en Napoleons
marskalk. För det andra torde det för konungamaktens egen skull vara
högeligen önskvärt att förhindra att konungen — för att citera ett
annat grundlagsrum — »går i fält»; tvärtom måste hans rätta plats
vara att tillsammans med statsrådet handlägga alla de svåra politiska
frågor, som måste uppstå under ett nutida krig. För det tredje måste
en överbefälhavares uppgifter under ett krig trots hans föreskrivna
subordination under regeringen bli så ingripande och viktiga, att
denna överbefälsmakt borde sanktioneras av författningen, helst
som det ej torde kunna undgås att en del »regeringsärenden» delegeras
till honom och författningen dessutom är överfull av andra
organisationsregler av ojämförligt mindre betydelse. För det fjärde och
väsentligaste borde överbefälhavaren nämnas i regeringsformen för att
understryka hans ansvar inför landet och för att förskaffa honom den
eftersträvade auktoriteten ej blott gentemot allmänheten utan kanske
än mer gentemot övriga militära chefer. En ändring av § 14 borde,
lämpligen även följas av ett tillägg till § 35 för att inskärpa och till
äventyrs göra varje tvivel överflödigt, att överbefälhavaren vore att
hänföra till förtroendeämbetsmännen och följaktligen avsättlig, när
konungen »prövar rikets tjänst det fordra».
I detta samband vilja vi även vidröra en annan sida av frågan om
försvarets enhetligaste ledning. Som bekant innefattar
kommissionsförslaget utom överbefälhavaren jämte försvarsstab även inrättande
av chefsskap för de tre försvarsgrenarna. Under chefen för armén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
