Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 3
- Dagens frågor 12 februari 1935
- Överbefälhavaren och grundlagen
- Flottkonferensens sprängning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att vår strid ledes av en ansvarig fackman, utrustad med de största
befogenheter, om möjligt också i fred grundligt förberedd för en
uppgift, som ej kan bliva ansvarsfullare.
Flottkonferensens sprängning.
Sin enda påtagliga framgång inhöstade
efterkrigsperiodens nedrustningssträvanden vid
flottkonferensen i Washington 1921—1922. Denna sammanträdde under
starkt intryck av Förenta Staternas dominerande ställning
omedelbart efter kriget, och dess utgång blev också en stor seger för Amerika
över dess asiatiska medtävlare. Den tjugoåriga engelsk-japanska
alliansen sprängdes, och Tokioregeringen måste avstå de förmåner den
under kriget lyckats avpressa sina kusiner i Peking. På det marina
området lyckades U. S. A. framtvinga dels ett erkännande av sin fulla,
likställighet med England, dels ett kraftigt beskärande av de japanska
sjöväldesplanerna. För slagfartygen, alla flottors ständiga kärna,
fastställdes relationstalen 5,25 (England och U. S. A.): 3,15 (Japan):
1,75 (Frankrike och Italien). I samband härmed genomdrevs en
massnedskrotning av påbörjade fartyg hos alla de tre stora sjömakterna,
där fördelen enligt samtida uppgifter så mycket mer stannade på
Amerikas sida, som en stor del av dess offrade enheter hade
felkonstruerats. Tokios enda ersättning för alla dessa besvikelser var en
överenskommelse, att öarna i Stilla Havet med undantag av de
japanska huvudöarna och Havaji ej fingo befästas. Härigenom
tryggades Japans ställning på oceanens asiatiska sida mot hotet från
baser på Hongkong, Filippinerna eller Guam.
Så sent som 1930 utsträcktes huvuddragen av
Washingtonregleringen till att gälla även kryssare och torpedfartyg, varvid endast
några smärre modifikationer gjordes till Japans förmån. Att
Frankrike och Italien denna gång stannade utanför, var av underordnad
betydelse.
Washingtonöverenskommelsen hade avstyrt den hotande marina
kapprustningen och för slagfartygens del stadgat en byggnadspaus
till 1930-talets mitt. Men den hade den stora svagheten att bygga på
tillfälliga förutsättningar, främst Englands utmattning efter kriget
och den vid samma tid härskande överskattningen av U. S. A:s
politiska och ekonomiska styrka. En amerikansk flotta av samma storlek
som den engelska måste under den visserligen dubiösa förutsättningen
av lika kvalitet medföra en amerikansk överlägsenhet, då det brittiska
imperiets struktur framtvingar en stark splittring av
sjöstridskrafterna. Och Japans flotta enligt avtalet motsvarade ej dess nationella
styrka.
Den stora ekonomiska krisen vid 1930-talets ingång visade klart
styrkeförskjutningen sedan 1921. Dollardiplomatin miste med ett slag
förutsättningen för sin existens, och Washington såg sig av flere skäl
tvunget att inleda avvecklingen av sin förpostställning på
Filippinerna. England fick bekymmer på närmare håll än i Stilla Havet.
Japan däremot såg sin ekonomiska offensivkraft ökas. Aktionen i
Mandsjuriet och Nordkina visade, att ingen makt längre på allvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:27:10 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1936/0216.html
