Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 12 februari 1935 - Försvarsfrågans historia. Av G. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagern frågor
Då det gällde att efter 1809 års krig anpassa värt försvarsväsende
efter det uppkomna läget, var det naturligt, att man till en början
hade svårt att överge de gamla doktrinerna från stormaktstiden, vilka
med vissa modifikationer ännu vid denna tidpunkt utövade inflytande
på det militära tänkandet. Följden härav blev med nödvändighet en
uppdelning av den militära sakkunskapen i två läger — å ena sidan
stodo förespråkarna för de traditionella synpunkterna, å den andra
de, som eftersträvade anpassning efter de nya förhållandena. Efter
hand kom denna uppdelning även att få sin motsvarighet inom
folkrepresentationen, där försvarsfrågan blev ett ständigt olöst problem
utnyttjat i den allt mer framträdande inrepolitiska maktkampen
samhällsgrupperna emellan. Sakligheten i försvarsfrågans
behandling eftersattes oeh dess »politisering» blev allt mer framträdande.
Denna utvecklingsprocess har av Allan Jansson klarlagts på ett sätt,
som förtjänar reservationslöst erkännande.
De förnämsta målsmännen för nyorienteringen voro Franc Sparre,
Lefrén och von Platen. Grundtemat i deras åskådning var, att
Sverige hädanefter måste avstå från aktiv utrikespolitik och följaktligen
helt inrikta sig på bevarandet av sin självständighet. Eftersom
nationens tillgångar på levande försvarskraft och ekonomiska resurser voro
starkt begränsade, tedde sig enligt deras uppfattning möjligheterna
att basera försvaret på strategisk offensiv ännu mindre än under
föregående period. Överhuvud måste man vid bedömandet av den
försvarspolitiska nyorienteringen städse hålla i minnet det dåtida
svenska samhällets svaga ekonomiska struktur. Härtill kom, att
bondeklassen, långt innan den genom representationsrefox-men fick
sitt inflytande avsevärt stärkt, icke blott motsatte sig varje ökning
av försvarsbördorna utan i stället krävde deras nedsättande. Denna
inställning vann också efter liand allt mer insteg bland rikets övriga
stånd.
De fredliga förhållandena i Europa efter Napoleonstiden och
frånvaron av varje åstundan till förändringar av våra gränser födde en
allt starkare tro på det bestående lugnets permanens. Detta
åstadkom en allmän likgiltighet eller rentav fientlig inställning till
försvaret.
För dem, som vågade se sanningen i ansiktet, måste det ha stått
klart, att folkrepresentationen aldrig skulle kunna förmås att bevilja
erforderliga medel till ett ur militär synpunkt fullgott försvar. Under
sådana förhållanden gällde det att söka göra det bästa möjliga av vad
som stod till buds. Det var under sökandet härefter, som
centraiför-svarstanken växte fram och vann officiell approbation.
Militärt sett innebar centralförsvarsprineipen, att man avstod från
att bjuda en angripare allvarligt motstånd på havet eller vid kusten.
Visserligen hoppades man att i det längsta kunna försvåra oeh
fördröja hans operationer, men för övermakten skulle man draga sig
tillbaka mot landets inre. Genom egna hjälpkällors utnyttjande skulle
stridskrafterna småningom vinna ökad styrka, under det att fiendens
krafter försvagades i den mån han trängde djupare in i landet. Om
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
